Fortsättning... igen...
LÄMNA SAKER TILL RASMUS I LUND
På söndagen, tre dagar efter åkte vi ut till en mamma som också var på badet den dagen och som hjälpt Rasmus med hjärt och lung räddning. Hon berättade hur hon hade upplevt det. Hon hade upplevt att Rasmus så drunknad ut och hon ville tippa på att Rasmus legat i vattnet i 5-10 minuter. Det var hemskt att höra henne berätta det men man uppskattade hennes ärlighet. Hon berättade också att efter att Rasmus kommit upp på kanten så frågade hon fritidspersonalen om det var någon av deras. Fritidspersonalen svarar kallt nej. Sen hade de känt igen Rasmus badbyxor och fattat att det var Rasmus. Nu förstod jag varför Patrik sa att ”de fiskade upp ett barn” Han hade ju verkligen inte märkt att Rasmus ens var borta…
Efter samtalet med mamman åkte vi till Lund. Med oss hade vi en pärlplatta från Rasmus kompis, ett brev som jag, Mattias och Emelie skrivit, vars ett och lagt i ett och samma kuvert, ett lyckoarmband som han fått av mormor och morfar och en Björne nalle om han hade fått av mormor och en nalle som han hade fått av Gerda. Dessa saker lämnade vi uppe på BIVA till personalen som skulle se till att de kom till Rasmus och följde med honom.
(Emelie, Rasmus och Jossa på Bakken 2004)
(Båda syskonen är fotbollstokiga)
TIDEN EFTER RASMUS DÖD
Tiden efter Rasmus död har varit så jobbig. Vi fick ingen som helst hjälp från någon. Det var efter fyra dagar då Mattias höll på att ramla ihop som han fick ringa och prata med någon. Han ringde till vårdcentralen i Tomelilla och de svarar att de inte kan hjälpa honom mer än med ett läkarbesök och att kuratorn hade semester. Ville han prata med en kurator fick han vända sig till Ystad. Han tyckte att eftersom kommunen skrivit och skrutit om all deras krishjälp till allmänheten efter olyckan så borde det också finnas hjälp via kommunen till oss föräldrar. Glöm det… Han ringde socialförvaltningen och blev inkopplad till ekonomiskt bistånd. Där fattade det att det var fel så de skulle be att rätt människa ringde upp honom. Och då ringer en familjerättssekreterare som vi känner till väl. Hon gav mig och Mattias varsin tid till kontoret och hon frågar om BUP har tagit kontakt med oss. Mattias svarar nej eftersom de inte gjort det. Hon skulle genast ta tag i det och ringa BUP i Simrishamn.
Det tog mig en och en halv månad innan jag fick en tid hos en kurator.
(Barnen på firtids har gjort en egen minneshörna för Rasmus)
Livet var totalt förändrat. Tiden efter Rasmus dog till begravningen var hemsk. Från att vara "anonyma" människor visste nu alla vem vi var. Det kom blommor i mängder, brev och telefonen ringde oavbrutet. Mina dagar bestod av att svara på frågor, där svaren för det mesta var "- Jag vet inte" och att dricka kaffe med alla de som hade "vägarna förbi".
Slut var bara förnamnet på hur man kände sig på kvällarna.
Ryktena som människor i byn spred var hemska. De skapade både fler frågor för oss och för alla andra som ställde frågorna till oss. Det var allt från att han från början varit sjuk till att han hade haft en hjärnblödning.
(Rasmus innan han ska bli klippt, ursöt, långhårig och med massa bus i blicken)
BEGRAVNINGEN
Dagen för begravningen var den 18 juli. Det var dagen då han döptes i St: Maria kyrka i Ystad för åtta år sedan.
Jag var vaken tidigt, orolig, nervös och ledsen. Jag visste att det skulle komma mycket folk och jag avskyr folksamlingar, speciellt under de omständigheterna. Jag visste att vi skulle vara i centrum och det fick mig att må illa.
Vi hade bestämt att Karin och pappa skulle hämta mig klockan 10.30 för att vi skulle möta Mattias, Emelie, Kerstin, Per Tessan, Kenth, Ulla och Sanne, Jens, Emma, Jerry, Johan, Jim, Matilda, Veronica, Martin och Natta och en tjej till på parkeringen på Coop klockan 10.40. Jag var klar kvart över tio. Gerda och Stoffe var här och jag trampade av och an. Jag klarade inte av att vänta så jag åkte med Gerda och Stoffe ner till parkeringen i stället.
När alla kommit till parkeringen och tillsammans gick vi mot kyrkan. Så mycket människor. Det var hemskt. Jag kände alla blickar mot oss men jag mötte inte deras blickar.. Jag tittade rakt ner på mina skor när jag gick. Vi gick in och satte oss. Framför oss stod Rasmus kista och det var såå mycket blommor. På ett bord bredvid Rasmus kista stod skolfotot av honom och hans Mirandanalle. Prästen Berit, en helt underbar människa, kom fram till oss och frågade om Emelie ville gå fram och tända ett ljus för Rasmus. Hon ville inte och det förstår jag. Jag hade inte heller velat med allas ögon i nacken. Jossa kom fram till vår bänk och ville sitta hos mamma och hon ville gå fram och tända ett ljus. Vilket hon modigt gjorde.
(Rasmus kista i kyrkan)
Begravningen började med att de spelade "Idas sommarvisa". Tårarna rann för fullt redan innan och det blev inte bättre. Redan då forsade det fram minnen. Detta var Rasmus första sommarlov och det fick han inte ens uppleva helt.
Berit pratade om Rasmus, hur kärleksfull han var, och bland allt det hon sa om vår son sa hon något som faktiskt har tröstat mig några gånger. Hon ställde sig frågan Varför? och svaret var "Han var alldeles för perfekt för att få vara här". Himlen behövde en perfekt ängel.
Därefter spelades "Tryggare kan ingen vara", trots att vi bestämt att vi absolut inte ville ha den. Det skulle ha varit "Blott en dag". "Brahms Lullaby" spelades. Efter den kom det "Det gungar så fint". Den psalmen läste sjukhusprästen över Rasmus i Lund. Det var därför vi valde den.
Efter detta spelades "Tommys" "Vår dotter" och Rasmus älsklingslåt "To love you more" med Céline Dion. Man kände hur hela kyrkan suckade. Jag kan än i dag höra suset som kom i kyrkan när den spelades. Det var jobbigt. Ännu mer minnen med min son kom upp i huvudet. Hur han satt i mitt knä och sjöng den med mig. Det har han gjort tusentals gånger. Ända sedan han var liten. Han vaggades till den. Jag stod alltid i köket i Köpingebro och hade honom i min famn framför stereon och spelade den och sjöng för honom. Den och "My heart will go on". Inte fattade man då att han var bara här på lånad tid och att den tiden skulle vara så kort.
(Rasmus sista skolfoto)
Fyra män kom in och tog tag i hans kista. Jag ville bara skrika... Ta inte min son...
Jag kände mig så liten och maktlös.
Efter honom gick jag, Mattias, Emelie och Jossa. Jag har ingen aning om att alla andra reste sig och gick efter. Det kändes som om allt var så overkligt.
Vi gick mot Rasmus gravplats som jag och Mattias varit och valt ut. Det är en plats där jag och Mattias känner att här, här skulle han nog få ro. Under träden och nere i en hörna. Inte inträngd bland alla andra. Så nära idrottsplatsen som vi kunde komma. Jag kände mig yr. Mådde illa. Jag frågade Mattias på vägen om vi verkligen gick rätt. Han sa att det såg jag väl... Och ja, hade jag tittat upp ordentligt hade jag sett. Framför oss var det något stort svart och jag såg hålet. Det hemska hål de skulle stoppa min son i.
Han firades ner, en och en gick vi fram och lade en ros på hans kista nere i hålet. Vi stod vid sidan och varje människa som var framme kastade ner blommor, tittade oss i ögonen och man såg deras smärta och sorg liksom jag tror att de såg vår. Den enda gången jag inte såg någon smärta och inte kände med utan bara kände hat var när hans fritidsledare gick fram. Inte en tår, inte en enda min. Jag kan lova att det var total kaos i känslorna. Sorg och hat. Mäktiga känslor och det är inte lätt att handskas med samtidigt. Jag hatar dem så.
Efter begravningen samlades vi i församlingshemmet och drack kaffe. Kändes konstigt att bara sitta där och prata och dricka kaffe.
Efter kaffet gick vi ner till graven igen. Nu hade de lagt alla blommor till rätta. Så mycket blommor. Måste man sätta ord på en grav så var den i mina ögon vacker.
(Rasmus grav, efter begravningen)
TIDEN EFTER BEGRAVNINGEN
Tiden efter begravningen var som att gå in i en tjock dimma. Jag försökte förbereda mig för skolstarten. Jag visste att skolan planerade att hålla en minnesstund för honom. Efter minnesstunden skulle Rasmus klasskamrater gå ner till Rasmus grav. Jag trodde att jag skulle klara av det.
Dagen innan hade jag så ont i magen. Och med all rätt. Jag trodde att jag hade förberett mig psykiskt. Men så fel jag hade. Det var så fint. Hela skolans elever samlades i skolans gymnastiksal. Framför oss hade vi bord med Rasmus foto och ett ljus. I högtalarna hördes Rasmus favoritlåt om och om igen. Berit, prästen, höll ett tal. Det var så jobbigt, alla barn som grät. Robin, Rasmus bästa vän var det barn som var hårdast att se. Jag kunde inte låta bli att gå fram och ge honom en stor kram. Han var helt förstörd.
Livet har som sagt förändrats. Jag har fått ännu en svag punkt. Min son. Trycker man på den så ger jag vika direkt.
EN DEL AV SANNINGEN
Det har varit många prövningar och ännu var de inte slut. Nu gick man och väntade på obduktionsprotokollet. Man funderade i alla banor. Till slut kände man sig helt knäpp. Men vi visste att vi bara kunde få två svar. Om han var frisk eller inte. Var han inte frisk och hade dött av ett kroppsligt fel så skulle han kanske inte ha lidit. Var han frisk skulle det innebära att han hade lidit. För mig var det en stor sak och jag tror att det var det för hans pappa också. En förälders värsta mardröm är att förlora sitt barn men att också veta att han faktiskt led gör saker mycket värre. Ångesten är på topp när man tänker på det. Jag drömde alla möjliga drömmar på nätterna och jag ville bara ha det där svaret, hur var det?
Obduktionsprotokollet kom i mitten av oktober. Han var fullt frisk. Nu kom det som man var mest rädd för, ens mardrömmar är sanna. Rasmus har lidit. Han har kämpat. Tanken på att han led kväver en. Maktlösheten sprider sig i kroppen, man vet att man inte var där för sin son när han behövde det som allra mest. Jag känner hans panik i kroppen när jag tänker på det, att inte få luft och att inte kunna komma upp… och var är de som älskar mig allra mest? Mamma och pappa? Jag mår så illa när jag tänker på det, skulle kunna kräkas.
Det spelar ingen roll vad som händer nu, jag är härdad. Inget och jag menar verkligen inget kan vara värre än detta. Man kan hugga av mina ben vid knäna och bränna stumparna för det skulle vara lindrigt. Jag kommer alltid att vara en trasig människa. Jag kommer aldrig att bli hel igen, hur skulle jag kunna det när en del av hjärtat saknas? Men jag vet att jag kommer att träffa honom igen och då ska jag ALDRIG släppa taget om honom igen.
STARKA KÄNSLOR
Jag kan försöka beskriva hur det känns i ord att förlora sitt barn, det är obeskrivligt men en del av känslan just nu är som att gå i en labyrint utan att hitta utgången. Utan att veta om det ens finns någon utgång. Men man försöker ändå.
Hopplösheten är stor. Man känner sig liten, minimal. Det gör ont. Det känns som om någon gnager på en, som om det finns någon rastlös liten varelse som springer runt i kroppen och skriker men inte får fram något.
(Underbara älskade Rasmus)
Tro mig… Jag hatar, hatar de som tog min Rasmus ifrån mig. Jag HATAR dem... Mitt liv är förstört… Säg bara vad jag ska göra för att få min son tillbaka och jag gör det.. Jag gör VAD SOM HELST för att få honom tillbaka… Jag saknar dig Rasmus… SNÄLLA GE MIG MIN SON TILLBAKA… Rasmus… Snälla förklara för mamma hur jag ska kunna leva utan dig? Jag vill inte leva utan dig… Min enda son… Min älskade lille prins… Min älskade ängel… Jag vill leka med dig igen, jag vill höra dig skratta, jag vill höra dig säga ”Mamma du är världens bästa mamma och jag älskar dig”. Du var den finaste killen på jorden så varför just du? Du kommer alltid, alltid vara killen i mitt liv. Min prins.
Hur ska man kunna leva utan sin son hela livet? Jag hatar de som såg till att du togs bort ifrån oss... Jag ser dem nästan dagligen och tro mig, jag skulle kunna göra detsamma med dem som de har gjort mot oss... Med oss menar jag alla som stod Rasmus nära, alla som älskade Rasmus och alla som Rasmus älskade och avgudade. De kommer aldrig att känna samma smärta som oss... De förtjänar att förlora det som betyder allra mest för dem. Min son betydde tillsammans med sina syskon allt för mig. Utan dem hade jag aldrig orkat... Och nu har de släckt ett av mitt livs ljus... Försök att leva med det, det går bara inte...
Tiden läker inte alla sår men med tiden anpassar man sig till ett liv utan den personen som man älskar. Jag tror inte att man kommer över partners eller ett barns död. Man blir bara bättre på att visa ett annat ansikte utåt, smärtan finns alltid där.
Jag tror att efter en förlust av en närstående kan man räkna med att förlora uppemot en tredjedel av dem som står på ens julkortslista, vilket är smärtsamt, speciellt om det är människor som man alltid trodde skulle finnas där. Men det uppvägs av att det kommer in nya vänner i ens liv och att man upptäcker sidor som man inte visste existerade hos gamla vänner.
Helgdagar och födelsedagar är ett helvete. ALLTID. Det är bara att acceptera det och försöka ta sig igenom dem.
Att förlora sitt barn är som att kravla omkring på botten av förtvivlan.
Hur skulle det kännas? Att leva med tanken att du inte finns där för dina barn när de behöver dig som allra mest. Att du inte kunde rädda dem från det onda? Att du hela tiden ser ditt barn kämpa, kämpa för sitt liv och du kan inte göra något?
Vem visste att han skulle slukas av vattnet och aldrig mer komma tillbaka?
(Rasmus badar på stranden)
När det är som allra värst försöker jag tänka på alla roliga saker som Rasmus har gjort. Och det är många saker! Men att sitta och tänka på dem är lika smärtsamt, man saknar honom så.
Vad är rätt och vad är fel…
Ingen kan svara på den frågan… Ingen vet… De som vet vill inte svara. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Jag har inget jävla facit i hand. Önskar att det fanns en manual på hur man ska göra när något som detta händer. Jag försöker hålla huvudet över ytan och kämpar verkligen varje dag med det. Vad gör man då om det finns någon som inte gör det? Är det mitt ansvar gentemot Emelie att se till att han klarar det? Vad gör jag om han inte klarar det och helt plötsligt inte finns där mer för henne. Elakt sagt så hade det på ett sätt varit en lättnad, jag hade inte behövt bekymra mig mer om det men för Emelie hade det varit ett helvete. Jag tycker att hon har varit med om tillräckligt men är jag den som ska ta ansvaret för att det inte händer? Jag vet inte och ingen annan vet i heller… Jag känner mig som ett litet barn vilse i skogen och inte vet vilken väg jag ska ta… Jag kan också vara egoistisk och skita i allt men jag tycker att jag har ett ansvar gentemot min familj, mina vänner att orka. Jag måste orka… Jag MÅSTE… Varför MÅSTE inte han det då? Hur rättvist är det?
