DAGS FÖR EN "LYCKLIG" BLOGG!
Ja det är dags för en lycklig blogg... Jag sitter och tänker på allt som har hänt, och trots allt hemskt som har hänt de senaste åren så har jag faktiskt repat mig bra tycker jag. Och det har jag många att tacka för. En av dem som stått ut med mig är min sambo, blivande man, Christian. Vi har känt varandra i snart 8 år, helt otroligt! Vi har varit tillsammans lite mer än tre år denna gången. Och jag känner mig fortfarande lycklig.
Jag vet inte men jag har oftast tröttnat på den jag levt med efter ett tag, jag har inte kunnat stanna kvar. Men det är det som är konstigt med Christian, vi har bråkat mest av alla jag bråkat med, men inte under dessa tre år utan innan. Ändå har jag alltid älskat honom. Ibland har jag hatat honom samtidigt. Men något i mig har alltid sagt att han är den som jag måste ha i mitt liv för att orka och må bra. Jag tror att vi kollade alla våra negativa sidor de åren vi bråkade, det gav oss en bra grund inför detta. Vi vet våra gränser, vi vet vad vi går för, jag tror att vi behövde det. Jag tror inte att det finns någon som känner mig som honom. Han kan mig utan och innan. Visst bråkar vi ibland i dag med men det är inte ofta och vi löser det.
Vi satt och pratade igår och jag frågade varför det är viktigt för honom att gifta sig, och ni som känner Christian har kanske svårt att höra honom säga det. Men hans svar att NU ville han bara slå sig ner, han sa att vi skulle titta på allt vi tagit oss igenom. Alla som står oss närmast vet hur mycket prövningar vi har fått utstå och vi har klarat det. En dag när vi nått vårt mål ska jag berätta öppet vad det är vi gått igenom men jag känner att just nu vill jag inte blotta vårt liv så. Men vi har gått igenom nära anhörigas död mer än en gång tillsammans, vi har gått igenom uppsägningar, flytt, barn, ja hur mycket som helst.
Det kan inte vara på något annat vis än att han är den jag ska leva med resten av mitt liv, min livskamrat. Jag har aldrig förr sett mig åldras med någon, men nu gör jag det och jag ska med stolthet heta Jane Alexandra Stridh!
ÄLSKAR DIG GRÄNSLÖST CHRISTIAN!
Jag vet inte men jag har oftast tröttnat på den jag levt med efter ett tag, jag har inte kunnat stanna kvar. Men det är det som är konstigt med Christian, vi har bråkat mest av alla jag bråkat med, men inte under dessa tre år utan innan. Ändå har jag alltid älskat honom. Ibland har jag hatat honom samtidigt. Men något i mig har alltid sagt att han är den som jag måste ha i mitt liv för att orka och må bra. Jag tror att vi kollade alla våra negativa sidor de åren vi bråkade, det gav oss en bra grund inför detta. Vi vet våra gränser, vi vet vad vi går för, jag tror att vi behövde det. Jag tror inte att det finns någon som känner mig som honom. Han kan mig utan och innan. Visst bråkar vi ibland i dag med men det är inte ofta och vi löser det.
Vi satt och pratade igår och jag frågade varför det är viktigt för honom att gifta sig, och ni som känner Christian har kanske svårt att höra honom säga det. Men hans svar att NU ville han bara slå sig ner, han sa att vi skulle titta på allt vi tagit oss igenom. Alla som står oss närmast vet hur mycket prövningar vi har fått utstå och vi har klarat det. En dag när vi nått vårt mål ska jag berätta öppet vad det är vi gått igenom men jag känner att just nu vill jag inte blotta vårt liv så. Men vi har gått igenom nära anhörigas död mer än en gång tillsammans, vi har gått igenom uppsägningar, flytt, barn, ja hur mycket som helst.
Det kan inte vara på något annat vis än att han är den jag ska leva med resten av mitt liv, min livskamrat. Jag har aldrig förr sett mig åldras med någon, men nu gör jag det och jag ska med stolthet heta Jane Alexandra Stridh!
ÄLSKAR DIG GRÄNSLÖST CHRISTIAN!
MIN UNDERBARA SAMBO & MIN UNDERBARA SON
Får väl skriva en blogg till alla trögfattade människor som finns, speciellt de som pratar om sånt de inte vet något om.
Till att börja med, min sambo är den mest underbara människa som finns, hade han inte varit det hade jag inte stannat kvar hos honom. Han är den som har hjälpt mig upp på mina ben efter allt som hänt, denna gången är tredje gången, tycker du/ni att det då är som han behandlar mig illa eller att han inte visar hänsyn till mig? Han fanns där efter min mamma gått bort, när min chock hade lagt sig, att det då inte gick så bra var mitt egna fel, jag knuffade bort allt och alla, inklusive dem som bara ville mig väl, Christian var en av dem, min ilska och sorg över att förlorat min mamma gick ut över honom, jag var elak mot honom när han bara ville hjälpa mig, jag trodde att jag fixade det själv och tyckte att det var kränkande att visa känslor. När Rasmus gick bort stod han där, han har kunnat ta min ilska, jag har lärt mig att människor inte alltid vill en illa bara för att man är sårbar, han gav inte upp, han har stöttat mig igenom mitt sorgearbete och det är långt ifrån klart och han står där än, han har stöttat mig i mitt kämpande. Ärligt talat så hade han inte funnits där när rättegången var igång hade jag nog inte kommit dit, jag ville inte dit och orkade knappt.
Nu när min mormor dog finns han där, han finns där när jag kommer med mina "korkade" frågor. Han finns där när andra vänder mig ryggen. Tillexempel min pappa. Han är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv, den vuxna viktigaste personen.
Han är helt underbar, kan tänka mig att du kritiserar honom för att du kanske inte har en bra man själv. Men lär dig då att hålla tyst om andras liv och lägg din energi på att bättra ditt eget liv i stället, för du har HELT FEL. Anledningen till att jag blir arg är att du kritiserar någon som inte alls förtjänar det, och tydligen är du rädd för att kritisera till honom eller mig utan gör det till andra.
Gör det till mig i stället så får du svar på tal
Det andra du så smart yttrar dig om är min son. Smart drag??? Ehh nä. Du sitter och säger till allt och alla att du tycker att det är synd om fritidsledaren och att det är onödigt att få honom dömd. Du måste ha något allvarligt fel. Dessutom kommer du med din kritik mer än en gång. Till och med på en middag, hur kul har du det då om du måste prata skit om andra, som min kära svärmor säger: HAR DU INGET VETTIGT ATT SÄGA SÅ HÅLL TYST. Vet du vad, du skulle inte säga ett enda ord om du skulle säga ett vettigt ord för ur din ord kommer ändå inget vettigt. Tro mig, du kommer att få äta upp detta, det kommer när du minst anar!
Måste fråga och jag kommer att ge dig frågan, hur kan man yttra sig om något man inte vet om, om din son varit med om samma sak hade du sett igenom dina fingrar då, hade du tyckt att fritidsledaren var DUKTIG? Hade du tyckt SYND om honom då? Hade du tyckt att du FÖRSTÖRDE någon annans liv genom att få honom dömd och brytt dig om det?
Han har förstört mina barns liv, dålig sömn på nätterna, vattenskräck, enorm sorg och saknad, magkatarr, viktnedgång, depression med mycket mer. OCH DU TYCKER SYND OM HONOM???? Ge dig, om inte annat så för fan så stå för vad du tycker och säg det till MIG
Till att börja med, min sambo är den mest underbara människa som finns, hade han inte varit det hade jag inte stannat kvar hos honom. Han är den som har hjälpt mig upp på mina ben efter allt som hänt, denna gången är tredje gången, tycker du/ni att det då är som han behandlar mig illa eller att han inte visar hänsyn till mig? Han fanns där efter min mamma gått bort, när min chock hade lagt sig, att det då inte gick så bra var mitt egna fel, jag knuffade bort allt och alla, inklusive dem som bara ville mig väl, Christian var en av dem, min ilska och sorg över att förlorat min mamma gick ut över honom, jag var elak mot honom när han bara ville hjälpa mig, jag trodde att jag fixade det själv och tyckte att det var kränkande att visa känslor. När Rasmus gick bort stod han där, han har kunnat ta min ilska, jag har lärt mig att människor inte alltid vill en illa bara för att man är sårbar, han gav inte upp, han har stöttat mig igenom mitt sorgearbete och det är långt ifrån klart och han står där än, han har stöttat mig i mitt kämpande. Ärligt talat så hade han inte funnits där när rättegången var igång hade jag nog inte kommit dit, jag ville inte dit och orkade knappt.
Nu när min mormor dog finns han där, han finns där när jag kommer med mina "korkade" frågor. Han finns där när andra vänder mig ryggen. Tillexempel min pappa. Han är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv, den vuxna viktigaste personen.
Han är helt underbar, kan tänka mig att du kritiserar honom för att du kanske inte har en bra man själv. Men lär dig då att hålla tyst om andras liv och lägg din energi på att bättra ditt eget liv i stället, för du har HELT FEL. Anledningen till att jag blir arg är att du kritiserar någon som inte alls förtjänar det, och tydligen är du rädd för att kritisera till honom eller mig utan gör det till andra.
Gör det till mig i stället så får du svar på tal
Det andra du så smart yttrar dig om är min son. Smart drag??? Ehh nä. Du sitter och säger till allt och alla att du tycker att det är synd om fritidsledaren och att det är onödigt att få honom dömd. Du måste ha något allvarligt fel. Dessutom kommer du med din kritik mer än en gång. Till och med på en middag, hur kul har du det då om du måste prata skit om andra, som min kära svärmor säger: HAR DU INGET VETTIGT ATT SÄGA SÅ HÅLL TYST. Vet du vad, du skulle inte säga ett enda ord om du skulle säga ett vettigt ord för ur din ord kommer ändå inget vettigt. Tro mig, du kommer att få äta upp detta, det kommer när du minst anar!
Måste fråga och jag kommer att ge dig frågan, hur kan man yttra sig om något man inte vet om, om din son varit med om samma sak hade du sett igenom dina fingrar då, hade du tyckt att fritidsledaren var DUKTIG? Hade du tyckt SYND om honom då? Hade du tyckt att du FÖRSTÖRDE någon annans liv genom att få honom dömd och brytt dig om det?
Han har förstört mina barns liv, dålig sömn på nätterna, vattenskräck, enorm sorg och saknad, magkatarr, viktnedgång, depression med mycket mer. OCH DU TYCKER SYND OM HONOM???? Ge dig, om inte annat så för fan så stå för vad du tycker och säg det till MIG
