rasmusjonathan

                                             
                                                                   (Emelie, Rasmus och Jossa julen 2006)


                                                                        JUL OCH NYÅR UTAN RASMUS

Nu har jul och nyår 2007 gått… Fruktansvärt jobbig tid. Inga julklappar skulle köpas till Rasmus… Inte något lego, inga radiostyrda bilar, inga dinosaurier och inga Geomag. Idag är det den 2 januari, det snöar. Rasmus hade garanterat varit ute i snön och letat efter pinnar som suttit fast i raketer. Vet inte varför han tyckte att det var så roligt att samla på dem. Vet bara att jag blev vansinnigt arg när de sen låg i hela huset. Nu hade det kvittat, han hade kunnat bygga en hel trädkoja med pinnarna inomhus, han hade kunnat använda allt varmvatten så att jag fått duscha i kallvatten. Det hade kvittat. Ingen kalldusch har varit värre än denna ändå. Jag vet inte hur man tar sig igenom en sån här sak, bara att det är jobbigt. Det är jobbigare vissa dagar och vissa dagar mindre jobbigt. Nu väntar vi på nästa viktiga beslut. Om det ska väckas åtal eller inte. Det beslutet kommer denna månad. Tufft att vänta men det är ju inget vi får besluta själv. Tyvärr… Hade jag fått välja hade det varit ett livstids straff, döden hade varit alldeles för lindrigt för dem. Önskar att de fick känna samma plåga som vi.

                                   
                                                             (Rasmus och Jossa sover 2002)

                                                                            MINNEN....

Minnen med Rasmus kommer upp ibland. Jag tänker på honom varje dag. Han lever med mig.

Minnena är olika, glada som sorgsna.

En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och drömde mig bort såg jag i mitt huvud när Rasmus och Jossa stod på baksidan av huset. Det var sommaren 2006. Det var varmt och barnen badade i poolen. Jag stod vid fönstret och kollade vad de gjorde och Rasmus och Jossa gick bak på baksidan. Båda var nakna. Rasmus ställde sig mot väggen och skulle kissa, Jossa ställde sig nästan bredvid och stod och drog i hallonen på hallonbusken. Rasmus tittade på Jossa och man såg riktigt hur han funderade. Ska jag eller ska jag inte? Jo jag gör det… Jag såg tankarna. Man känner sitt barn och jag känner Rasmus väl. Han kunde vara en riktig buse. Han styrde strålen mot Jossas ben snabbt och sen tillbaka igen, Jossa märkte inget som tur är för hon är livrädd för sånt. Jag gick ut och frågade Rasmus varför han kissade på Jossas ben och kunde knappt hålla mig för skratt. Han frågade hur jag kunde veta det. Jag sa att en mamma såg ALLT. Han var en riktig buse. Men det var hans charm.

                              
                                                   (Rasmus på midsommarafton 2002)

Rasmus var alltid en mycket känslig kille. En dag hade han varit med mig på jobbet. Han älskade det. På vägen hem lyssnade vi på en låt i bilen. Det är en liten tjej som pratar till musik om att hon förlorade sin pappa i 11 september olyckan. Jag som också kan vara ganska känslig började gråta lite. Rasmus undrade varför jag grät. Jag fick översätta texten som den lilla flickan läste på engelska för honom. I slutet av texten grät Rasmus också. Han var mycket känslig av sig. Han visste hur det var och är att förlora någon som betyder mycket för en. Han förlorade sin mormor 2003 när han var fyra år. Det tog honom hårt. Mormor var en viktig person för honom. Så många gånger har han legat i sin säng och gråtit och saknat mormor. En gång när vi var på hennes grav ställde han sig mitt i gången och skrek högt: JAG ÄLSKAR DIG MORMOR. Rasmus visste att mormor var i himlen men han förstod inte riktigt vad det innebar. Han sa ofta att han ville åka upp till mormor och hälsa på och sen komma hem igen. Och jag förklarade att det inte gick.

Rasmus favoriträtt var pannkakor. Nu efter allt detta har vi bestämt att varje år på hans födelsedag ska vi äta pannkakor. Han älskade honung. Sött och gott tyckte han! Den ende av mina barn som gillade honung så han brukade ha en alldeles egen burk med honung i kylskåpet!

Rasmus har alltid varit omtänksam, speciellt mot sin familj. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på köksstolen och benen delade på sig, en gammal trästol och man kan sätta rätt benen 120 gånger. Jag både skrattade och grät, samtidigt. Det gjorde ont samtidigt som jag tyckte att det var ganska kul, måste ha sett kul ut. Rasmus satt och bara förvånade sig… Till sist sa han: - Var inte ledsen mamma, jag ska laga stolen till dig.

En dag bara någon vecka innan han dog satt vi och pratade om vuxenlivet. Jag sa att du kommer också att flytta hemifrån någon gång och skaffa barn så jag kan bli farmor någon gång. Då svarar Rasmus att han inte vill flytta hemifrån någon gång. Jag svarade honom med ett skratt och sa att när du väl skaffar en flickvän vill du inte bo hemma hos mamma, då vill du bo med henne. Då svarade han med glimten i ögonen: - Får jag en flickvän så ska jag sälja henne på loppis!

Han hade rätt… Han skulle aldrig flytta hemifrån. Aldrig. Och jag hann aldrig bli farmor till hans barn i heller. Jag vet att han hade fått fina barn. Jag har funderat på vad han hade blivit när han blev stor. Hans pappa sa att han hade kunnat bli nästan vad som helst. Den sista önskan om vad han skulle bli var rörläggare tillsammans med pappa. Men vi skulle kunna se honom som allt från rörläggare till en barnläkare.

 Rasmus var mycket flitig i skolan. Han läste sina läxor som flytande vatten. Han var suduko mästare i skolan. Han var helt otrolig. Hade han läsläxa läste han den först för sig själv, sen en gång för oss och oftast en gång innan han somnade i sängen. Det enda ”negativa” om man kan kalla det negativt var att han kunde vara väldigt slarvig och glömsk med sina saker. Men det hörde nog till hans ålder.

Han var en helt UNDERBAR unge!

Ännu ett minne…

Jag var med Rasmus i skolan. Han var så stolt över sin mamma. Han var så glad att jag följde med honom i skolan. Under samlingen som de hade satte sig Rasmus i mitt knä och satt där under hela samlingen. Han brydde sig inte om att hans kompisar tittade på honom. Han visade stolt upp att han var stolt över sin mamma.

                                                LÄMNA SAKER TILL RASMUS I LUND

På söndagen, tre dagar efter åkte vi ut till en mamma som också var på badet den dagen och som hjälpt Rasmus med hjärt och lung räddning. Hon berättade hur hon hade upplevt det. Hon hade upplevt att Rasmus så drunknad ut och hon ville tippa på att Rasmus legat i vattnet i 5-10 minuter. Det var hemskt att höra henne berätta det men man uppskattade hennes ärlighet. Hon berättade också att efter att Rasmus kommit upp på kanten så frågade hon fritidspersonalen om det var någon av deras. Fritidspersonalen svarar kallt nej. Sen hade de känt igen Rasmus badbyxor och fattat att det var Rasmus. Nu förstod jag varför Patrik sa att ”de fiskade upp ett barn” Han hade ju verkligen inte märkt att Rasmus ens var borta…

Efter samtalet med mamman åkte vi till Lund. Med oss hade vi en pärlplatta från Rasmus kompis, ett brev som jag, Mattias och Emelie skrivit, vars ett och lagt i ett och samma kuvert, ett lyckoarmband som han fått av mormor och morfar och en Björne nalle om han hade fått av mormor och en nalle som han hade fått av Gerda. Dessa saker lämnade vi uppe på BIVA till personalen som skulle se till att de kom till Rasmus och följde med honom.

                                                                       
                                                        (Emelie, Rasmus och Jossa på Bakken 2004)


                                     
                                                            (Båda syskonen är fotbollstokiga)

                                                              TIDEN EFTER RASMUS DÖD

Tiden efter Rasmus död har varit så jobbig. Vi fick ingen som helst hjälp från någon. Det var efter fyra dagar då Mattias höll på att ramla ihop som han fick ringa och prata med någon. Han ringde till vårdcentralen i Tomelilla och de svarar att de inte kan hjälpa honom mer än med ett läkarbesök och att kuratorn hade semester. Ville han prata med en kurator fick han vända sig till Ystad. Han tyckte att eftersom kommunen skrivit och skrutit om all deras krishjälp till allmänheten efter olyckan så borde det också finnas hjälp via kommunen till oss föräldrar. Glöm det… Han ringde socialförvaltningen och blev inkopplad till ekonomiskt bistånd. Där fattade det att det var fel så de skulle be att rätt människa ringde upp honom. Och då ringer en familjerättssekreterare som vi känner till väl. Hon gav mig och Mattias varsin tid till kontoret och hon frågar om BUP har tagit kontakt med oss. Mattias svarar nej eftersom de inte gjort det. Hon skulle genast ta tag i det och ringa BUP i Simrishamn.

Det tog mig en och en halv månad innan jag fick en tid hos en kurator.


                                      
                                               (Barnen på firtids har gjort en egen minneshörna för Rasmus)

Livet var totalt förändrat. Tiden efter Rasmus dog till begravningen var hemsk. Från att vara "anonyma" människor visste nu alla vem vi var. Det kom blommor i mängder, brev och telefonen ringde oavbrutet. Mina dagar bestod av att svara på frågor, där svaren för det mesta var "- Jag vet inte" och att dricka kaffe med alla de som hade "vägarna förbi".

Slut var bara förnamnet på hur man kände sig på kvällarna.

Ryktena som människor i byn spred var hemska. De skapade både fler frågor för oss och för alla andra som ställde frågorna till oss. Det var allt från att han från början varit sjuk till att han hade haft en hjärnblödning.

                             
                        (Rasmus innan han ska bli klippt, ursöt, långhårig och med massa bus i blicken)

                                                                  BEGRAVNINGEN

Dagen för begravningen var den 18 juli. Det var dagen då han döptes i St: Maria kyrka i Ystad för åtta år sedan.

Jag var vaken tidigt, orolig, nervös och ledsen. Jag visste att det skulle komma mycket folk och jag avskyr folksamlingar, speciellt under de omständigheterna. Jag visste att vi skulle vara i centrum och det fick mig att må illa.

Vi hade bestämt att Karin och pappa skulle hämta mig klockan 10.30 för att vi skulle möta Mattias, Emelie, Kerstin, Per Tessan, Kenth, Ulla och Sanne, Jens, Emma, Jerry, Johan, Jim, Matilda, Veronica, Martin och Natta och en tjej till på parkeringen på Coop klockan 10.40. Jag var klar kvart över tio. Gerda och Stoffe var här och jag trampade av och an. Jag klarade inte av att vänta så jag åkte med Gerda och Stoffe ner till parkeringen i stället.

När alla kommit till parkeringen och tillsammans gick vi mot kyrkan. Så mycket människor. Det var hemskt. Jag kände alla blickar mot oss men jag mötte inte deras blickar.. Jag tittade rakt ner på mina skor när jag gick. Vi gick in och satte oss. Framför oss stod Rasmus kista och det var såå mycket blommor. På ett bord bredvid Rasmus kista stod skolfotot av honom och hans Mirandanalle. Prästen Berit, en helt underbar människa, kom fram till oss och frågade om Emelie ville gå fram och tända ett ljus för Rasmus. Hon ville inte och det förstår jag. Jag hade inte heller velat med allas ögon i nacken. Jossa kom fram till vår bänk och ville sitta hos mamma och hon ville gå fram och tända ett ljus. Vilket hon modigt gjorde.

                                  
                                                                  (Rasmus kista i kyrkan)

Begravningen började med att de spelade "Idas sommarvisa". Tårarna rann för fullt redan innan och det blev inte bättre. Redan då forsade det fram minnen. Detta var Rasmus första sommarlov och det fick han inte ens uppleva helt.

Berit pratade om Rasmus, hur kärleksfull han var, och bland allt det hon sa om vår son sa hon något som faktiskt har tröstat mig några gånger. Hon ställde sig frågan Varför? och svaret var "Han var alldeles för perfekt för att få vara här". Himlen behövde en perfekt ängel.

Därefter spelades "Tryggare kan ingen vara", trots att vi bestämt att vi absolut inte ville ha den. Det skulle ha varit "Blott en dag". "Brahms Lullaby" spelades. Efter den kom det "Det gungar så fint". Den psalmen läste sjukhusprästen över Rasmus i Lund. Det var därför vi valde den.

Efter detta spelades "Tommys" "Vår dotter" och Rasmus älsklingslåt "To love you more" med Céline Dion. Man kände hur hela kyrkan suckade. Jag kan än i dag höra suset som kom i kyrkan när den spelades. Det var jobbigt. Ännu mer minnen med min son kom upp i huvudet. Hur han satt i mitt knä och sjöng den med mig. Det har han gjort tusentals gånger. Ända sedan han var liten. Han vaggades till den. Jag stod alltid i köket i Köpingebro och hade honom i min famn framför stereon och spelade den och sjöng för honom. Den och "My heart will go on". Inte fattade man då att han var bara här på lånad tid och att den tiden skulle vara så kort.

                                                                
                                                            (Rasmus sista skolfoto)

Fyra män kom in och tog tag i hans kista. Jag ville bara skrika... Ta inte min son...

Jag kände mig så liten och maktlös.

Efter honom gick jag, Mattias, Emelie och Jossa. Jag har ingen aning om att alla andra reste sig och gick efter. Det kändes som om allt var så overkligt.

Vi gick mot Rasmus gravplats som jag och Mattias varit och valt ut. Det är en plats där jag och Mattias känner att här, här skulle han nog få ro. Under träden och nere i en hörna. Inte inträngd bland alla andra. Så nära idrottsplatsen som vi kunde komma. Jag kände mig yr. Mådde illa. Jag frågade Mattias på vägen om vi verkligen gick rätt. Han sa att det såg jag väl... Och ja, hade jag tittat upp ordentligt hade jag sett. Framför oss var det något stort svart och jag såg hålet. Det hemska hål de skulle stoppa min son i.

Han firades ner, en och en gick vi fram och lade en ros på hans kista nere i hålet. Vi stod vid sidan och varje människa som var framme kastade ner blommor, tittade oss i ögonen och man såg deras smärta och sorg liksom jag tror att de såg vår. Den enda gången jag inte såg någon smärta och inte kände med utan bara kände hat var när hans fritidsledare gick fram. Inte en tår, inte en enda min. Jag kan lova att det var total kaos i känslorna. Sorg och hat. Mäktiga känslor och det är inte lätt att handskas med samtidigt. Jag hatar dem så.

Efter begravningen samlades vi i församlingshemmet och drack kaffe. Kändes konstigt att bara sitta där och prata och dricka kaffe.

Efter kaffet gick vi ner till graven igen. Nu hade de lagt alla blommor till rätta. Så mycket blommor. Måste man sätta ord på en grav så var den i mina ögon vacker.

                                 
                                                       (Rasmus grav, efter begravningen)

TIDEN EFTER BEGRAVNINGEN

Tiden efter begravningen var som att gå in i en tjock dimma. Jag försökte förbereda mig för skolstarten. Jag visste att skolan planerade att hålla en minnesstund för honom. Efter minnesstunden skulle Rasmus klasskamrater gå ner till Rasmus grav. Jag trodde att jag skulle klara av det.

Dagen innan hade jag så ont i magen. Och med all rätt. Jag trodde att jag hade förberett mig psykiskt. Men så fel jag hade. Det var så fint. Hela skolans elever samlades i skolans gymnastiksal. Framför oss hade vi bord med Rasmus foto och ett ljus. I högtalarna hördes Rasmus favoritlåt om och om igen. Berit, prästen, höll ett tal. Det var så jobbigt, alla barn som grät. Robin, Rasmus bästa vän var det barn som var hårdast att se. Jag kunde inte låta bli att gå fram och ge honom en stor kram. Han var helt förstörd.

Livet har som sagt förändrats. Jag har fått ännu en svag punkt. Min son. Trycker man på den så ger jag vika direkt.

                                                             EN DEL AV SANNINGEN

Det har varit många prövningar och ännu var de inte slut. Nu gick man och väntade på obduktionsprotokollet. Man funderade i alla banor. Till slut kände man sig helt knäpp. Men vi visste att vi bara kunde få två svar. Om han var frisk eller inte. Var han inte frisk och hade dött av ett kroppsligt fel så skulle han kanske inte ha lidit. Var han frisk skulle det innebära att han hade lidit. För mig var det en stor sak och jag tror att det var det för hans pappa också. En förälders värsta mardröm är att förlora sitt barn men att också veta att han faktiskt led gör saker mycket värre. Ångesten är på topp när man tänker på det. Jag drömde alla möjliga drömmar på nätterna och jag ville bara ha det där svaret, hur var det?

Obduktionsprotokollet kom i mitten av oktober. Han var fullt frisk. Nu kom det som man var mest rädd för, ens mardrömmar är sanna. Rasmus har lidit. Han har kämpat. Tanken på att han led kväver en. Maktlösheten sprider sig i kroppen, man vet att man inte var där för sin son när han behövde det som allra mest. Jag känner hans panik i kroppen när jag tänker på det, att inte få luft och att inte kunna komma upp… och var är de som älskar mig allra mest? Mamma och pappa? Jag mår så illa när jag tänker på det, skulle kunna kräkas.

Det spelar ingen roll vad som händer nu, jag är härdad. Inget och jag menar verkligen inget kan vara värre än detta. Man kan hugga av mina ben vid knäna och bränna stumparna för det skulle vara lindrigt. Jag kommer alltid att vara en trasig människa. Jag kommer aldrig att bli hel igen, hur skulle jag kunna det när en del av hjärtat saknas? Men jag vet att jag kommer att träffa honom igen och då ska jag ALDRIG släppa taget om honom igen.

                                                                  STARKA KÄNSLOR

 Jag kan försöka beskriva hur det känns i ord att förlora sitt barn, det är obeskrivligt men en del av känslan just nu är som att gå i en labyrint utan att hitta utgången. Utan att veta om det ens finns någon utgång. Men man försöker ändå.

Hopplösheten är stor. Man känner sig liten, minimal. Det gör ont. Det känns som om någon gnager på en, som om det finns någon rastlös liten varelse som springer runt i kroppen och skriker men inte får fram något.

                                
                                                             (Underbara älskade Rasmus)

Tro mig… Jag hatar, hatar de som tog min Rasmus ifrån mig. Jag HATAR dem... Mitt liv är förstört… Säg bara vad jag ska göra för att få min son tillbaka och jag gör det.. Jag gör VAD SOM HELST för att få honom tillbaka… Jag saknar dig Rasmus… SNÄLLA GE MIG MIN SON TILLBAKA… Rasmus… Snälla förklara för mamma hur jag ska kunna leva utan dig? Jag vill inte leva utan dig… Min enda son… Min älskade lille prins… Min älskade ängel… Jag vill leka med dig igen, jag vill höra dig skratta, jag vill höra dig säga ”Mamma du är världens bästa mamma och jag älskar dig”. Du var den finaste killen på jorden så varför just du? Du kommer alltid, alltid vara killen i mitt liv. Min prins.

Hur ska man kunna leva utan sin son hela livet? Jag hatar de som såg till att du togs bort ifrån oss... Jag ser dem nästan dagligen och tro mig, jag skulle kunna göra detsamma med dem som de har gjort mot oss... Med oss menar jag alla som stod Rasmus nära, alla som älskade Rasmus och alla som Rasmus älskade och avgudade. De kommer aldrig att känna samma smärta som oss... De förtjänar att förlora det som betyder allra mest för dem. Min son betydde tillsammans med sina syskon allt för mig. Utan dem hade jag aldrig orkat... Och nu har de släckt ett av mitt livs ljus... Försök att leva med det, det går bara inte...

Tiden läker inte alla sår men med tiden anpassar man sig till ett liv utan den personen som man älskar. Jag tror inte att man kommer över partners eller ett barns död. Man blir bara bättre på att visa ett annat ansikte utåt, smärtan finns alltid där.

Jag tror att efter en förlust av en närstående kan man räkna med att förlora uppemot en tredjedel av dem som står på ens julkortslista, vilket är smärtsamt, speciellt om det är människor som man alltid trodde skulle finnas där. Men det uppvägs av att det kommer in nya vänner i ens liv och att man upptäcker sidor som man inte visste existerade hos gamla vänner.

Helgdagar och födelsedagar är ett helvete. ALLTID. Det är bara att acceptera det och försöka ta sig igenom dem.

Att förlora sitt barn är som att kravla omkring på botten av förtvivlan.

Hur skulle det kännas? Att leva med tanken att du inte finns där för dina barn när de behöver dig som allra mest. Att du inte kunde rädda dem från det onda? Att du hela tiden ser ditt barn kämpa, kämpa för sitt liv och du kan inte göra något?

Vem visste att han skulle slukas av vattnet och aldrig mer komma tillbaka?

 
(Rasmus badar på stranden)

  

När det är som allra värst försöker jag tänka på alla roliga saker som Rasmus har gjort. Och det är många saker! Men att sitta och tänka på dem är lika smärtsamt, man saknar honom så.

Vad är rätt och vad är fel…

Ingen kan svara på den frågan… Ingen vet… De som vet vill inte svara. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Jag har inget jävla facit i hand. Önskar att det fanns en manual på hur man ska göra när något som detta händer. Jag försöker hålla huvudet över ytan och kämpar verkligen varje dag med det. Vad gör man då om det finns någon som inte gör det? Är det mitt ansvar gentemot Emelie att se till att han klarar det? Vad gör jag om han inte klarar det och helt plötsligt inte finns där mer för henne. Elakt sagt så hade det på ett sätt varit en lättnad, jag hade inte behövt bekymra mig mer om det men för Emelie hade det varit ett helvete. Jag tycker att hon har varit med om tillräckligt men är jag den som ska ta ansvaret för att det inte händer? Jag vet inte och ingen annan vet i heller… Jag känner mig som ett litet barn vilse i skogen och inte vet vilken väg jag ska ta… Jag kan också vara egoistisk och skita i allt men jag tycker att jag har ett ansvar gentemot min familj, mina vänner att orka. Jag måste orka… Jag MÅSTE… Varför MÅSTE inte han det då? Hur rättvist är det?

Jag har tagit ett stort steg som jag dragit på i snart 3 år. Jag har varit inne på Välabadet och framme vid den plats där de hittade Rasmus och suttit på kanten där han låg. Det gjorde ont, tårarna rann. Jag kände panik samtidigt som jag kände en underlig känsla av att Rasmus var där med mig, känslan av Rasmus skulle jag vilja känna 24 timmar om dygnet men panik känslan var inte skön alls, det var som att ta ett steg tillbaka. Jag är hel övertygad om att det var en del av min bearbetning, många går ju till den plats där allt hände men jag har inte gjort det och jag har känt att det var något jag var tvungen att göra för att helt kunna gå vidare. Jag behövde det. När jag gick där ifrån kände jag att jag ville stanna samtidigt som jag ville skrika och springa därifrån. Jag har äntligen fått lägga något på den exakta plats där det hände. Det har jag velat länge men jag har aldrig kunnat gå dit. Vet inte om det har varit feghet och rädsla för att möta känslorna som kommer där. I vart fall är det gjort och nu känns det som en lättnad, på något sätt känner jag mig starkare. Tror mer på mig själv och vad jag klarar av. Psykiskt kan jag vara mycket ostabil när det gäller Rasmus men inget kan bli värre så därför kan ingen trycka ner mig psykiskt, människor får säga vad de vill om mig och Rasmus, hur de spekulerar och vad de tycker och tänker, jag kan bli arg men jag tänker att de som inte vet något om saker och ting måste ju spekulera och gissa.

Idag har jag bara retat mig på människor som letar fel på sina barn, hade ett samtal med en kompis som berättade hur en annan väninna till henne alltid letade fel på sitt barn och som alltid gav barnet skuld för allt. Förstår inte hur såna människor är funtade, visst ingen är felfri men den kan ju inte i heller göra allt fel i heller. Jag vet hur hemskt det känns att hela tiden få försvara ens barn, att det var friskt, att det var som alla andra barn och kan därför inte förstå. Jag vet, och det gör väl mestadelen av föräldrar i alla fall jag att man vill inget hellre än att ens barn ska vara friskt och må bra och ha det bra, varför letar man då fel på sina barn?
Acceptera i stället att ditt barn är som det är på gott och ont, älska barnet för den den är, hitta inte på saker för att det ska vara "synd" om barnet och därigenom "synd" om mamman/pappan.

När man hela tiden hittar fel på sina barn och hittar sjukdomar på sitt barn, då är det inte barnet sm är sjukt... Det är föräldern... Jaja orkar inte reta mig mer, jag älskar mina barn och jag älskar hela människan, även deras fel och brister... Kanske inte älskar fel och brister men jag accepterar dem.
Nu ska jag göra mig klar för jobb, har två nätter till, trist att jobba just nu men det går, en period jag är inne i bara!
Ha det så bra och visa dina nära och kära att du älskar dem, en dag kan det vara för sent!

                                                           TIDEN DIREKT EFTER

Jag och Emelie åkte hem till min pappa och Karin. Vi skulle stanna där ett par dagar hade vi bestämt.

På eftermiddagen ringde jag till fritids och bad att få prata med någon av de som var med på badet med Rasmus. Jag hörde att hon som svarade frågade Anders, den ena av de tre om han kunde ta samtalet med Rasmus mamma. Men han hänvisade till Patrik. Patrik tog luren och jag sa:

– ”Jag vill veta vad det var som hände på badet”

Han svarade att när de hade kommit till badet hade de samlat alla barnen och berättat att de skulle vara på det grunda i bassängen. De hade satt sig ner på läktaren som är bredvid bassängen. De hade sett att Rasmus var på väg upp på trampolinen med en av Emelies kompisar. De hade sagt till varandra:

– ”Det var ju fan att Matte ska lura upp Rasmus på trampolinen”.

Då visste jag inte att det var den högsta trampolinen de pratade om. Men det var det fick jag reda på senare när jag pratade med Matte som också var den som först såg Rasmus på botten. Jag förväntade mig att han skulle säga något i stil med att det gick bort och tog Rasmus därifrån men det gjorde han inte, istället säger han att Anton H kom och sa att han skulle basta och de frågade om han klarade det själv. Patrik säger då att det finns tio minuter där de inte kan redogöra var Rasmus varit. Han säger att han ser Matte springa längst kanten och titta konstigt ner i vattnet och sen börja skrika på badvakten. Han hade tittat han med från sin sneda vinkel mot det håll Matte hade tittat och det så ut som där låg en flaska. Sen efter det säger han att han såg att badvakten hoppar i och ”så fiskar hon upp ett barn” Ett barn? Ja min Rasmus, och i mitt huvud fiskar man inte upp min son. Och han är dessutom inte vilket barn som helst utan min son. Patrik fortsätter med att berätta att det var Anders som kände igen honom. Anders hade varit framme och gjort HLR på honom. Patrik säger att ”ja detta kunde lika gärna ha hänt på klätterställningen” I mitt huvud säger jag att ”nej man drunknar inte på en klätterställning” men jag säger inte det utan är tyst för att jag inte vågar anklaga någon eller säga något som är dumt. Han avslutar samtalet med att berätta att Anders minsann inte kunde sova på natten för att han såg Rasmus ögon… Vad fan tror han att jag ser? Jag blev så ledsen för det han sa. Han säger också att han har varit så rädd att Mattias skulle komma ner och slå honom och att han tyckte att det var skönt att vi själv ringde.

                                          
                                (Jag och Rasmus har myskväll, Rasmus den viktigaste killen i mammas liv)

Allt var så overkligt. På kvällen låg jag och skrev till Rasmus. Jag hade så mycket känslor i kroppen att jag kände att jag var tvungen att få ut det. Emelie låg vid sidan om mig och läste det jag skrev. Plötsligt frågade hon:

– ”Mamma, tror du Rasmus kan läsa det du skriver?” Jag tittade på henne och svarade att ja det tror jag. Då svarade hon mig:

– ”Hinner han med att läsa det, du skriver ju så fort?” Jag kände att jag kom av mig och inte kom på mer att skriva så jag svarade Emelie att nu skulle jag ta en paus och då hann han. Sen somnade jag och Emelie. Emelie höll min hand och tryckte sig så tätt intill mig som det bara var möjligt. Hon kände sig tryggast då.

Vi försökte sova. Det var så svårt. Jag fattade inte att Rasmus var borta.

Dagen efter vaknade jag tidigt. Jag och Emelie gick ner och ut i uterummet. Där satt Emelie och filosoferade och plötsligt sa hon:

– ”Mamma, kan man bli ett djur i sitt nästa liv?” Jag log lite och förstod att hon menade Rasmus så jag frågade henne:

-”Är det Rasmus du menar?”

– ”Ja” svarade Emelie.

– ”Vad tror du då att han skulle bli för ett djur?” Hon svarade busigt:

– ”En gris mamma” och sen skrattade hon. Jag svarade henne:

– ”Nej men jag tror att Rasmus sitter här bredvid och tycker att du luktar som en gris eftersom du inte har duschat” Då skrattade Emelie. Vad jag inte förstod var att när jag tjatat på Emelie kvällen innan att hon behövde duscha och hon inte ville var att hon var rädd för vatten. Nu efteråt är det logiskt. När Emelie senare den veckan kom hem till sin pappa fattade vi det. Då vågade hon inte ens duscha själv utan att pappa var utanför dörren, och det var förstås pinsamt att säga det när man var hos morfar.

Vi fortsatte att prata om djurliv efter döden. Vi kom fram till att Rasmus var en ekorre. En ekorre för att de är såå grymt söta och för att de är snabba och kvicka och kan charma vem som helst.

ATT ÅKA HEM

Efter två dagar bestämde jag mig för att åka hem. Då hade jag ännu inte satt min fot innanför dörren där hemma. Och när jag kom hem… Vilken panik jag kände. Rasmus rum var såå tomt. Det var verkligen tufft att vara hemma men jag insåg att jag faktiskt var tvungen. Jag gick in i Rasmus rum små stunder och sen var jag tvungen att gå ut igen för jag klarade inte av att se alla leksaker och veta att min älskade son kommer aldrig att leka med dessa mer.

Efter att Rasmus var borta var det jättemycket att ta tag i. Vi var tvungna att hitta en begravningsentreprenör. Eftersom det bara finns en i Tomelilla tog vi honom. Vi fick sitta och planera hans begravning, psalmer och så vidare. Det var så tufft.  Allt skulle planeras i minsta detalj.

Man fick planera hans begravning i huvudet. Det som var skönt var att det jag inte visste hur jag ville ha visste Mattias. Efter att vi hade varit hos begravningsentreprenören gick vi till en liten affär i Tomelilla som säljer Miranda nallar. Jag hann aldrig köpa en sån till honom när han levde så vi fick göra det nu. Han fick den största Mirandanallen i affären. Jag önskar att han fick se den när han levde så att jag fick se hans glädje.

Vi gick och köpte kuvert i blått och papper och en silver penna. Vi hade bestämt att vi skulle skriva vars ett personligt brev till honom och lämna på BIVA på söndagen så att Rasmus fick det med sig ner i graven. Jag skrev att vi kommer att ses igen. Frågan är bara när?