Tråkiga Torsdag?
Just nu sitter jag och väntar på min kusin som kommer med sin son och hälsar på!
Otroliga och otåliga onsdag...
Ja hälften av det jag skulle ta tag i har jag redan gjort, nu har jag den tråkiga städningen kvar men det brukar vara så att när jag väl börjat går det av bara farten.
Mannen jobbar i natt så det kanske finns tid till att plugga lite ikväll. Tro inte att jag drar på det för det gör jag inte men jag vill ha lugn och ro och då är det bäst att vänta tills i eftermiddag. Jag får roa mig med att gå runt och fundera på vad jag ska skriva medan jag städar!
Ja letandet efter lägenhet till de som bor i "vårt" hus fortsätter... Det känns tungrott men det brukar ju bara lossna så där och det brukar göra det när det känns tungrott i mitt liv, det är det enda jag saknar nu, att ha ett inflyttningsdatum, men som jag har sagt innan så tiden går och jag hinner med en hel del som jag önskar att hinna klart innan vi flyttar. Ja jag vet att jag är kryptisk men jag ska berätta allt en dag men det lär bli i en skyddad blogg för man vill inte avslöja allt om ens liv för allt och alla. Jag kan i allafalll säga att det är inget negativt men ändå något privat!
Livet rullar på för Christian också och jag misstänker att jag har en sjukt glad man som kommer hem i eftermiddag, varför berättar jag också senare, kanske i en uppdaterad blogg i kväll... Emelie rör också sig, hon byter klass och inriktning på måndag. Mira har blivit av med sin feber.. Ja som sagt, det flyter på nu. Tack så hemskt mycket Esen som kunde ta Mira igår så att jag kunde åka till Lund... Du vet att är det något, minsta skitsak så vet du vart jag finns och vinet kommer på fredag!
Ja resten av veckan... Inte så mycket kvar av den egentligen tycker jag men det kan ju vara för att jag räknar bort helgen eftersom den innebär JOBB hela helgen.. Men men, pengar behöver man ju, speciellt om man håller på med det vi gör! I morgon, Torsdag ska jag bara dröna här hemma och kanske packar man en sak eller två eller kanske rent av är så duktig att man tar ett tag på vinden och rensar ut gamla saker... Vi får se, det beror på vad jag orkar. Nu kan jag inte sitta här med, har en liten aktiv dotter som vill pyssla... Då får man vara på sin vakt och vara med annars har jag lim, klistermärken och pennstreck i hela huset! Det är en liten busa den där Mira!
Ha det gott för det har jag! Livet leker just nu!
Tidiga Teoretiska Tisdag!
Idag har vi fått våra hemuppgifter, jag lovar att de uppgifterna kräver tid och jag SKA ta mig den tiden, tro inte att det är jag som är dum i huvudet, det är tiden som ska till för att man ska kunna göra ett bra resultat och lära sig så mycket som möjligt, jag längtar efter att få kunna sätta mig ner och läsa, kanske jag tjuvkikar redan i kväll. Vi har 6 veckor på oss att klara av denna kursen, 1 av 16 som det är.
Nej nu blir det matlagning och tid till familjen och sen blir det att umgås vid IDOL. I morgon är det inte Lund som gäller, det är tid till att ta tag i det praktiska här hemma, behöver städa lite, tvätta och uträtta lite ärende, det gäller att lägga upp en "planering" för dagarna nu och jag har än så länge full koll!
Inga besked än för inflyttningsdatum och det är kanske tur... Det hade nog rört om lite i min tidsplan, i slutet av oktober är det dags att träffa mina "kursare" igen, kul, speciellt när det till och med finns en från Norge som reser ner för att plugga!
Intressant Måndag med massa tankar!
Jag ser detta som en present till mig själv, en investering för livet och en investering som jag har nytta av inte bara till mig själv utan till hela familjen.
Ja vissa av er vet redan vad det är men för som er som inte vet så har jag börjat läsa, jag ska skaffa mig en spetskompetens och kommer att få en examen. Jag kommer att vara specialistutbildad usk inom psykiatri. Så i två år framöver ska jag pyssla ihop livet som familje och småbarns mamma och husägare på bästa sätt. Och tro mig, det är inget jag kommer att ge upp i första taget, jag stormtrivdes där inne... Så sjukt intressant. Jag satt som klistrad hela dagen. Underbara kursare och jävligt intressanta ämnen. Jg kommer att satsa mycket för att få ut det bästa möjliga. Dessutom är detta en ganska ny utbildning, de som gick första gruppen har ännu inte gått ut, jag tror vi är grupp tre som läser den. Jag har idag ett jobb jag trivs med men jag vet att det är en annan inriktning jag vill till. Det har jag vetat sen jag gick ut skolan men det har bara blivit så att jag inte gjort något.
Ni kan tro att huvudet är fullt just nu, jag kommer att få skaffa en bra kalender så att jag kan planera mitt liv, det är studier, fotboll, barnens studier, jobb, familj och huset. Vi väntar bara på en tillträdesdag, anledningen till att vi väntar på den är att de som "äger" huset (Vi har betalat handpenning så vi kan väl säga att vi äger en del) måste hitta en bostad först innan vi kan flytta men damen är riktigt energisk så jag tror att det kommer att gå ganska snabbt.
Sen väl i huset så kommer vi att ändra om, vi kommer att få riva ner och göra det som vi vill men kan livet bli bättre? Vi älskar det både jag och Christian. Och det där kontoret som vi varit lite oense om kommer jag att ge mig på, jag har tyckt att man behöver väl inte ha ett helt rum till det men nu har jag nog ändrat mig, hans papper till företaget och mina studier i ett och samma rum är nog bäst, ett rum där inget annat ska finnas!
Ja den där energin som jag saknade har jag fyllt på nu.
Mira passade i och för sig på att få feber och fick bli hämtad av "faster" men jag löser det ändå... Det är tur att man har vänner som ställer upp. Som tur är där är att jag läser på distans och våra träffar bara är två gånger i månaden. I morgon också sen brakar det löst. Första uppgiften i morgon. Redan idag hade vi en föreläsning och ännu en i morgon...
Jaja nog tjatat om det, nu ska jag ägna mig åt matlagning och familjen och i kväll är jag nog bara så slut att det inte finns, var ju trots allt ett tag sedan man var "elev"
Ha det gott för det ska jag ha!
Slappedag och feber
Håhåjaja :)
Långledig... vad mer kan man säga än superskönt. Tycker att det just nu är tungt på jobb och känner att jag är bakefter med mycket hemma, alldeles säkert är det jag som jagar livet av mig själv för vet har sagt att det jag inte hinner idag inte är kvar i morgon? Jag har i allafall fått nya kompisar, MYGGOR! De älskar mig... Tyvärr är den känslan inte ömsesidig. Jag måste ha ett riktigt gott blod för jag får myggbett precis överallt.
Barnen, alla utom Mira är hemma, Mira är på dagis, henne ska jag hämta kl 16. Barnen är riktigt upprymda och längtar efter flytten precis som vi, kaffet i huset blir på lördag hade jag tänkt. känner för kaffe då.
Just för tillfället letar jag efter ett nytt databord, är det någon som har ett ganska så stort och som är till salu så är jag intresserad. Stort måste det vara för Christian ska ha sina företagssaker där, plus dator osv. Kollar blocket varje dag både efter det ena och det andra men det verkar som om jag får gå och köpa ett nytt för jag och Christian är lika kräsna båda två. Det måste vara perfekt. Gott om plats för det finns inget värre när det är trångt och allt ligger ovanpå varandra. Jag är ett pappersfreak och måste ha ordning på mina papper och klarar inte av att det ligger huller om buller.
Vad mer kan jag säga idag? Jo jag ska bara ta det lugnt idag, jag är ganska sliten fast jag har sovit men i morgon måste jag ta tag i saker, resten av veckan består av ett besked för Emelies del, fredag kväll jobbar Christian och jag och Mira är hemma själva. Lördag, Minifamilj-dag, söndag jobbför Christian och jag och Mira är home alone igen. Barnen kommer hem och sen börjar nästa vecka med stormsteg. Den veckan är fullspäckad.... Kanske behöver man ladda upp inför den i helgen då?
Nej nu ska jag inte uggla här mer, dags att vakna till liv!
Långledig! Yes!
I veckan ska vi till huset och till de som äger det än så länge, vi har blivit bjudna dit på kaffe, det är äldre människor som bor där nu och de är riktigt goa, de vill att vi kommer dit ofta och umgås med dem. Sist var Emelie och Christian där och när de kom hem hade de en helt underbar bukett med sig hem från kvinnan i huset (vad hon heter tänker jag inte skriva här, så mycket tänker jag inte avslöja)
Ja vi har fortfarande ingen aning än om när vi flyttar men vi vet att det både kan ta tid och att det kan gå fort. Vi vet inget än, det enda vi vet är väl att vi längtar extra mycket för varje dag som går. Fast om jag ska vara riktigt ärlig så väntar jag gärna till början av 2012 när vintern lagt sig lite, är inte så kul att flytta i vintertid direkt, men blir det så tar vi det, jag har faktiskt en del jag vill ordna innan vi flyttar och jag behöver nog några månader till på mig men det går framåt, om inte annat har jag miljoner av saker att rensa och gå igenom som inte ska med till huset. Är det någon gång man får riktigt rensat är väl när man flyttar. Detta är förmodligen och förhoppningsvis den sista gången vi flyttar så vi får väl hårdrensa så tar det lite längre tid tills man har samlat på sig lika mycket igen!
Regn...
Älskade lilla Mira..
Vad händer annars? Jo jag längtar och längtar! Vi har kommit överrens om att vi inte ska köpa så mycket till huset redan eftersom vi har bekymmer redan om var vi ska ha alla packade lådor sen när de är dags. Ändå kan varken jag eller Christian låta bli. Det är ju så sjukt roligt och så skönt. Visserligen är det skillnad på vad vi köper, jag heminredning och massor av saker till barnens rum, det är riktigt roligt, det är allt från ungdomssaker till barnsaker. Han köper saker som han har nytta av när vi ska "renovera" (kan ju inte riktigt kalla det renovering eftersom det inte behövs men vi behöver ju mer space så det får bli renovering eller kanske förbättring).
Dessutom är det September, tro det eller ej men jag har längtat efter denna månaden, hösten får mig att må bra, liksom våren. Alla årstider har sin skönhet men hösten och våren är de årstider jag gillar bäst. Det är då jag hämtar energi för att klara resten av tiden.
Denna veckan då? Jo jag har bestämt mig för att blogga mer, sen om det blir så eller inte får vi se, men jag jobbar onsdag och torsdag och sen är det helg igen och den helgen är jag ledig, då kanske det blir lite auktion, om vädret tillåter, jag går inte på en till där det vräker ner, sen blir det till att "höststäda" och samtidigt packa ner utomhussakerna. Vi ska måla krukor och plantera om blommor...
Massor att göra. Nej nu kommer mitt födelsedagsbarn hem och jag ska bara krama och krama!
Älskar livet just nu!
Överskrift?? Vet ej...
Livet rullar på... i positiv fart!
DAGS FÖR EN "LYCKLIG" BLOGG!
Jag vet inte men jag har oftast tröttnat på den jag levt med efter ett tag, jag har inte kunnat stanna kvar. Men det är det som är konstigt med Christian, vi har bråkat mest av alla jag bråkat med, men inte under dessa tre år utan innan. Ändå har jag alltid älskat honom. Ibland har jag hatat honom samtidigt. Men något i mig har alltid sagt att han är den som jag måste ha i mitt liv för att orka och må bra. Jag tror att vi kollade alla våra negativa sidor de åren vi bråkade, det gav oss en bra grund inför detta. Vi vet våra gränser, vi vet vad vi går för, jag tror att vi behövde det. Jag tror inte att det finns någon som känner mig som honom. Han kan mig utan och innan. Visst bråkar vi ibland i dag med men det är inte ofta och vi löser det.
Vi satt och pratade igår och jag frågade varför det är viktigt för honom att gifta sig, och ni som känner Christian har kanske svårt att höra honom säga det. Men hans svar att NU ville han bara slå sig ner, han sa att vi skulle titta på allt vi tagit oss igenom. Alla som står oss närmast vet hur mycket prövningar vi har fått utstå och vi har klarat det. En dag när vi nått vårt mål ska jag berätta öppet vad det är vi gått igenom men jag känner att just nu vill jag inte blotta vårt liv så. Men vi har gått igenom nära anhörigas död mer än en gång tillsammans, vi har gått igenom uppsägningar, flytt, barn, ja hur mycket som helst.
Det kan inte vara på något annat vis än att han är den jag ska leva med resten av mitt liv, min livskamrat. Jag har aldrig förr sett mig åldras med någon, men nu gör jag det och jag ska med stolthet heta Jane Alexandra Stridh!
ÄLSKAR DIG GRÄNSLÖST CHRISTIAN!
MIN UNDERBARA SAMBO & MIN UNDERBARA SON
Till att börja med, min sambo är den mest underbara människa som finns, hade han inte varit det hade jag inte stannat kvar hos honom. Han är den som har hjälpt mig upp på mina ben efter allt som hänt, denna gången är tredje gången, tycker du/ni att det då är som han behandlar mig illa eller att han inte visar hänsyn till mig? Han fanns där efter min mamma gått bort, när min chock hade lagt sig, att det då inte gick så bra var mitt egna fel, jag knuffade bort allt och alla, inklusive dem som bara ville mig väl, Christian var en av dem, min ilska och sorg över att förlorat min mamma gick ut över honom, jag var elak mot honom när han bara ville hjälpa mig, jag trodde att jag fixade det själv och tyckte att det var kränkande att visa känslor. När Rasmus gick bort stod han där, han har kunnat ta min ilska, jag har lärt mig att människor inte alltid vill en illa bara för att man är sårbar, han gav inte upp, han har stöttat mig igenom mitt sorgearbete och det är långt ifrån klart och han står där än, han har stöttat mig i mitt kämpande. Ärligt talat så hade han inte funnits där när rättegången var igång hade jag nog inte kommit dit, jag ville inte dit och orkade knappt.
Nu när min mormor dog finns han där, han finns där när jag kommer med mina "korkade" frågor. Han finns där när andra vänder mig ryggen. Tillexempel min pappa. Han är utan tvekan den viktigaste personen i mitt liv, den vuxna viktigaste personen.
Han är helt underbar, kan tänka mig att du kritiserar honom för att du kanske inte har en bra man själv. Men lär dig då att hålla tyst om andras liv och lägg din energi på att bättra ditt eget liv i stället, för du har HELT FEL. Anledningen till att jag blir arg är att du kritiserar någon som inte alls förtjänar det, och tydligen är du rädd för att kritisera till honom eller mig utan gör det till andra.
Gör det till mig i stället så får du svar på tal
Det andra du så smart yttrar dig om är min son. Smart drag??? Ehh nä. Du sitter och säger till allt och alla att du tycker att det är synd om fritidsledaren och att det är onödigt att få honom dömd. Du måste ha något allvarligt fel. Dessutom kommer du med din kritik mer än en gång. Till och med på en middag, hur kul har du det då om du måste prata skit om andra, som min kära svärmor säger: HAR DU INGET VETTIGT ATT SÄGA SÅ HÅLL TYST. Vet du vad, du skulle inte säga ett enda ord om du skulle säga ett vettigt ord för ur din ord kommer ändå inget vettigt. Tro mig, du kommer att få äta upp detta, det kommer när du minst anar!
Måste fråga och jag kommer att ge dig frågan, hur kan man yttra sig om något man inte vet om, om din son varit med om samma sak hade du sett igenom dina fingrar då, hade du tyckt att fritidsledaren var DUKTIG? Hade du tyckt SYND om honom då? Hade du tyckt att du FÖRSTÖRDE någon annans liv genom att få honom dömd och brytt dig om det?
Han har förstört mina barns liv, dålig sömn på nätterna, vattenskräck, enorm sorg och saknad, magkatarr, viktnedgång, depression med mycket mer. OCH DU TYCKER SYND OM HONOM???? Ge dig, om inte annat så för fan så stå för vad du tycker och säg det till MIG
BORTKOMMEN
Mormor...
Jag är jättearg på dig... Varför lämnade du mig alldeles ensam? Jag har ingen livlina kvar. Kanske är det det som är meningen med mitt liv, att lära mig att ensam är stark. Jag vet att dte är så men det är ingen lätt uppgift att ha... Varför var du tvungen? Jag vet att du hade ont, varje gång jag såg att du hade ont kände jag din smärta i min kropp. Jag trodde att jag skulle få se dig vaken en gång till i allafall. Jag vet att jag är egoistiskn nu men jag vet att i allafall jag blir så när jag sörjer någon och kanske är det när jag inser att den jag sörjer är borta.
Jag kan beskriva känslan när du gick bort och det behövs egentligen bara ett ord. TOMHET. Det känns tomt efter dig, och ensamt. Jag har inte längre någon i min ursprungliga familj som jag kan krama och känna att det är en människ som älskar och respekterar mig, någon som känner mitt verkliga jag och som har varit med mig i hela mitt liv. Jag känner mig vilse i öknen, ingen i sikte, ingen trygghet. Även om du var sjuk och ändrade din personlighet så kände jag ändå att dig har jag haft hela livet, du har alltid sett mig. Du var den som fick reda på många hemligheter.
Kanske känner man lite lättnad. Först och främst för att du inte lider längre och för att man hade skuldkänslor Skuldkänslor för att man ljög för dig även om man lärt sig att aldrig göra det. Man ljög för ditt bästa, hur korkat det än låter. Att du skulle få komma hem igen var den jobbigaste lögnen. Man sa det fast man visste att det inte var sant. Förlåt mormor, men jag gjorde det för att du inte skulle må dåligt.
Jag vet att jag ägnat mycket tid med dig men jag känner ändå att jag skulle ägnat mycket mer tid med dig.
Allt vi gjort. Du lärde mig var ankedammen i Ystad låg, du lärde mig vad landet Narnia var för något, Som vi bakat och lagat mat ihop. Jag kommer ihåg hur god din mat var fast det var åratal sedan jag åt den, godast var din brunsås. Det vra du som lärde mig att dricka kaffe, du frågade om jag ville ha och innan jag hann svara nej hade du redan hällt upp. Jag drack för att du inte skulle bli ledsen. Pers Tobak, så mycket godis vi handlat där. Duvornas läte påminner mig om dig. Tobaksgatan betyder det för mig. De hoade alltid på morgonen och på kvällen när man var hos mormor och morfar. Det är du som lärt mig mycket om Ystad. Du köpte min studentklänning. Även om mamma sa nej så gjorde du det ändå för att du ville det. Jag har den kvar. Getingen du fick av mig var alltid framme, jag fick själv ta ner den när vi tömde huset. Jag har sååå många minnen med dig. Jag kommer aldrig att glömma dem. Jag var alltid stolt över dig, det var många som lånade min mormor men jag var stoltast, för det var MIN mormor. Nu är du hos dem du saknat så. Mamma, Morfar Arne och Rasmus, dina föräldrar. Hoppas du har ro för det förtjänar du verkligen.
ENSAM OCH ÖVERGIVEN
Det är jag, Nej säger alla det är du inte, Jo det är jag. Jag har underbara vänner runt mig så på det viset är jag inte ensam men i min själ är jag. Jag känner mig glömd och sviken i min själ. Jag kände att den känslan kröp in i min kropp och tog bort allt det andra och bosatte sig där.
Glömd är jag, av min pappa, min pappa är snäll och så, men han har glömt mig, han finns inte där och ärligt talat så har nog aldrig funnits där helhjärtat. Och det är något han någon enstaka gång erkänt själv. Han var aldrig hemma när jag var liten. Och när han kom hem på helgerna hade han en stor, enorm påse med godis med sig eller kartonger med glas, Tom och Jerry glass. Jag har försökt men jag kommer inte på något riktigt minne med honom i heller som barn. Mer än när jag ringde honom för att jag inte fick som jag ville för mamma. Godis och glassen slår jag vad om att det var för att han hade dåligt samvete. Idag ringer han nästan aldrig, det kan gå nästan ett halvt år mellan gångerna, han ringer inte fast han lovat, han kommer inte ihåg födelsedagar. Han säger att han glömmer för att han jobbar så mycket. Jag har fyra bröder och pratar med en och en halv. Min misnsta lillebror och hans flickvän betyder mycket. Det är egentligen det enda klara band jag har till min sk ursprungliga familj. Men honom vill jag inte lasta med något. Han har egna problem, och jag tror att han ganska ofta känner som jag, att han är glömd.
Den halva bror jag pratar med pratar jag med lika sällan med som jag gör med min pappa. Han har sitt liv, mina två andra bröder behöver jag egentligen inte ens nämna. Den ena ljuger för allt och alla, den andra tpål inte höra sanningen eller någon annans åsikt när man pratar med honom, dessutom pratar dessa två ganska mycket skit om alla andra bakom deras rygg. Så för att inte få problem ska man ha så lite kontakt med dem som möjligt. Antagligen pratar de mest skit om deras korkade syster. Brydde mig i början men inte längre. Min mamma som är och var min förebild i livet, den jag pratade med dagligen, den jag jobbade tillsammans med, den jag skrattade med, promenerade med, skojade med och älskade över alla gränser, finns inte mer. Min mormor som jag också älskade och älskar över alla gränser finns inte heller mer. Min morfar som jag avgudade dog för 10 år sedan.
Det speciella med dessa tre var att jag delade upp det jag hade på hjärtat emellan dem. De saker jag visste att jag kunde prata med mamma om pratade jag med henne om och så var det med mormor och morfar med. Och alla dejag älskade så högt och faktiskt var beroende av fins inte mer.
Min morfar dog först, det var min andra riktiga sorg, men den den första som försvann som stod mig riktigt nära. Då blev jag riktigt dålig, jag grävde ner mig totalt.
2003 dog min mamma. Min mamma som har gjort allt för mig, mamma som har gjort mig till den jag är, lärt mig nästan allt jag kan, lärt mig att stå på egna ben. När mamma dog blev det naturligt mormor som tog vid där min mamma borde varit. Det var absolut inte samma sak men hon var närmst mig.
2007 dog min son. Också en människa som stod mig närmast, precis som mia fyra döttrar. Då märkte jag att min mormor började ändras. Hon kom ihåg Rasmus men hon kom inte ihåg att han inte fanns mer. Hon frågade varje gång var den "lille pågen" var. HOn kom inte längre ihåg hans namn och hon kom inte ihåg att han blivit en ängel.
Det var bara att acceptera och inse fakta att mormor hade blivit dement. Det var inte lätt men hon levde i allafall. När hon flyttade ut till Svarte kom hon fotfarande ihåg mig men glömde ganska snabbt mitt namn. Hon kände att vi hade ett band till varandra men visste inte hur. Hon visste inte längre att jag var hennes barnbarn. Visst gjorde det ont men jag vet ju varför det var så men det var svårt. Jag har gjort allt jag kunnat för min mormor i 1 år, 3 månader och 3 dagar. Gjorde jag i och för sig innan också men man fick ett annat förhållande till henne eftersom jag jobbar på det boendet hon bodde på. Ett privat och ett arbetsmässigt. Det var inte alltid så lätt att skilja de sakerna åt. Man fick passa sig för att inte ta så mycket till sis. Inte för att mormor var elak men ibland var hon mindre glad. Man var tvungen att låta känslorna backa ibland. Jag behandlade alltid de andra med samma kärlek som till min mormor. Det där lilla extra fick man ge henne på fritiden.
Att få ligga bredvid henne hennes sista natt i livet var skönt. Har jag gjort så många gånger som liten men inte på så många år, när hon flyttade till Svarte sa hon många gånger att jag gärna fick dela säng med henne. Trodde aldrig att jag skulle få göra det igen men det fick jag och det är jag glad för. Jag sög åt mig all kärlek jag kunde av henne och försökte föra över så mycket kärlek jag kunde till henne.
Jag lkänner mig vilsen. Jag har många underbara vänner och tro mig, jag vet vilka som är mina vänner, det har jag fått lära mig. Det är de som funnits där i vått och torrt, när mitt liv rasat samman gång på gång. Det är de som fått mig att resa mig igen, flera gånger.
De som fanns där när morfar gick bort var i och för sig istort sett bara mamma men det fanns några till, de som fanns där när min mamma gick bort, de som fanns där när Rasmus gick bort och de som finns där nu när mormor gått bort. Det har kommit till några under åren och jag lovar jag vet om de är riktiga vänner, för jag har lärt mig hur de är.
De som inte tog avstånd för att de var rädda, de som inte tyckte att jag var ett hopplöst fall. De som än idag bryr sig. Jag är glad att jag har dem. Men det är inte vänner jag saknar. Det är inre trygghet.
Jag har länge tänkt släppa taget och lämna allt bakom mig, att stå på egna ben, bryta kontakten med dem som faktiskt sårar mig FÖR JAG VET, JAG KAN STÅ PÅ EGNA BEN.....
Mormor...
Så som min ursprungliga trasiga familj ser ut, så ska jag över min döda kropp låta min egna familj se ut, ni som läser och tillhör den "ursprungliga" familjen får ta detta hur ni vill, för det skiter jag helt enkelt i.. När jag började inse vart det gick med min mormor började jag tänka på vad jag skulle göra när hon inte finns mer och så är det idag. Min sk "ursprungliga" familj har betett sig så svinigt så att jag inte vill ha med dem att göra mer, med ett undantag, min minsta lillebror och hans flickvän som är ärliga och raka, resten är falska, lögnaktiga, nonchalanta och tofflor. Jag har bara problem med dem om jag har med dem att göra. Ta bara idag tillexempel, hade en trevlig kväll med min bästa vän och hennes man, skulle hämta mat på en pizzeria i Tomelilla, och där kommer han som äger stället och frågar om var min bror är. Jag svarar att det vet jag inte, han ber mig att säga åt honom att betala sin skuld till honom, snacka om att skämmas... Jag och min vän svarar, du får nog ställa dig i kö, vem är han inte skyldig pengar. Öppet och ärligt så är det så jag har det i min familj, den ena snackar skit om den andra, så jag lever mitt liv själv utan dem, jag har blivit så gundlurad av filosofin att blod är tjockare än vatten för i min familj är det definitivt inte så. Nej nu passar det bra för nu vankas det ju pengar och vissa gör ju allt för dessa små pappersbitar, i mina öghon finns det en del som inte förtjänar dem eftersom de inte brytt sig ett skit om min älskade mormor, en av "familjen" kallar henne till och med henne vid sitt namn och inte mormor, vilket strot band man har till sin mormor då... Jaj ja kjag har inget dåligt samvete, jag har alltid gjort vad jag kunnat för min mormor, för det hade min mamma gjort om hon hade levt och jag har ett gott samvete. Det är ju inte alla som har det inte!
MORMOR DU VAR EN HELT UNDERBAR MÄNNISKA, TACK FÖR ALLT DU GETT MIG, OCH DÅ MENAR JAG EGENSKAPER, ALLT DU HAR LÄRT MIG! ÄLSKAR DIG NU OCH FÖR ALLTID. TA HAND OM MAMMA´, RASMUS OCH MORFAR... VI SES IGEN...
Älskade lille gosse....
Jag saknar dig så min älskade lille gosse. Min älskade ängel...
Idag...
RASMUS JONATHAN - ALLTID I MITT HJÄRTA I MITT HJÄRTA LEVER DU
http://www.youtube.com/watch?v=WDbmvgX9-TE&feature=related
http://www.youtube.com/watch?v=pLaqkVWnek0
ÖNSKAR MIG TILLBAKA... KOM TILLBAKA... JAG KOMMER ALDRIG SLUTA HOPPAS PÅ ATT DU KOMMER HEM...
Nu är det snart den dagen... igen..
(Första året utanför badet...)
För att orka med allt har jag skrivit av mig. Texten som kommer ur min dagbok är MINA känslor… Och de står jag för… Det är så jag känner och har känt.
Ur min dagbok…
|
Älskar dig min älskade son! Mån 16 jul 2007 23:15 Övrigt, 263 läsare totalt |
|
Saknaden av dig är såå grymt enorm… Jag älskar dig... Kom tillbaka…
|
Hemska drömmar Tis. 17 jul 2007 17:51 Övrigt, 214 läsare totalt |
|
|
Livet har tappat sin mening...
Ons. 1 aug 2007 00:12
Övrigt, 203 läsare totalt
Varför? Går fortfarande kvar i dimman och undrar när jag ska vakna... Varför är inte min son här hos mig som han borde vara? Jag saknar honom så jag skulle kunna dö...
Till min älskade son..
Vi ses snart igen. Mamma och pappa saknar dig och dina systrar saknar sin brorsa. Världens bästa brorsa...
Min lille påg... VARFÖR?
|
Orka... Tors 2 aug 2007 18:40 (Uppdaterad Tors 2 aug 2007 18:42) Övrigt, 182 läsare totalt |
||||||||||||||||||||||||||||||||||||||
|
Forts....
(Emelie, Rasmus och Jossa julen 2006)
JUL OCH NYÅR UTAN RASMUS
Nu har jul och nyår 2007 gått… Fruktansvärt jobbig tid. Inga julklappar skulle köpas till Rasmus… Inte något lego, inga radiostyrda bilar, inga dinosaurier och inga Geomag. Idag är det den 2 januari, det snöar. Rasmus hade garanterat varit ute i snön och letat efter pinnar som suttit fast i raketer. Vet inte varför han tyckte att det var så roligt att samla på dem. Vet bara att jag blev vansinnigt arg när de sen låg i hela huset. Nu hade det kvittat, han hade kunnat bygga en hel trädkoja med pinnarna inomhus, han hade kunnat använda allt varmvatten så att jag fått duscha i kallvatten. Det hade kvittat. Ingen kalldusch har varit värre än denna ändå. Jag vet inte hur man tar sig igenom en sån här sak, bara att det är jobbigt. Det är jobbigare vissa dagar och vissa dagar mindre jobbigt. Nu väntar vi på nästa viktiga beslut. Om det ska väckas åtal eller inte. Det beslutet kommer denna månad. Tufft att vänta men det är ju inget vi får besluta själv. Tyvärr… Hade jag fått välja hade det varit ett livstids straff, döden hade varit alldeles för lindrigt för dem. Önskar att de fick känna samma plåga som vi.
(Rasmus och Jossa sover 2002)
MINNEN....
Minnen med Rasmus kommer upp ibland. Jag tänker på honom varje dag. Han lever med mig.
Minnena är olika, glada som sorgsna.
En dag när jag satt och tittade ut genom fönstret och drömde mig bort såg jag i mitt huvud när Rasmus och Jossa stod på baksidan av huset. Det var sommaren 2006. Det var varmt och barnen badade i poolen. Jag stod vid fönstret och kollade vad de gjorde och Rasmus och Jossa gick bak på baksidan. Båda var nakna. Rasmus ställde sig mot väggen och skulle kissa, Jossa ställde sig nästan bredvid och stod och drog i hallonen på hallonbusken. Rasmus tittade på Jossa och man såg riktigt hur han funderade. Ska jag eller ska jag inte? Jo jag gör det… Jag såg tankarna. Man känner sitt barn och jag känner Rasmus väl. Han kunde vara en riktig buse. Han styrde strålen mot Jossas ben snabbt och sen tillbaka igen, Jossa märkte inget som tur är för hon är livrädd för sånt. Jag gick ut och frågade Rasmus varför han kissade på Jossas ben och kunde knappt hålla mig för skratt. Han frågade hur jag kunde veta det. Jag sa att en mamma såg ALLT. Han var en riktig buse. Men det var hans charm.
(Rasmus på midsommarafton 2002)
Rasmus var alltid en mycket känslig kille. En dag hade han varit med mig på jobbet. Han älskade det. På vägen hem lyssnade vi på en låt i bilen. Det är en liten tjej som pratar till musik om att hon förlorade sin pappa i 11 september olyckan. Jag som också kan vara ganska känslig började gråta lite. Rasmus undrade varför jag grät. Jag fick översätta texten som den lilla flickan läste på engelska för honom. I slutet av texten grät Rasmus också. Han var mycket känslig av sig. Han visste hur det var och är att förlora någon som betyder mycket för en. Han förlorade sin mormor 2003 när han var fyra år. Det tog honom hårt. Mormor var en viktig person för honom. Så många gånger har han legat i sin säng och gråtit och saknat mormor. En gång när vi var på hennes grav ställde han sig mitt i gången och skrek högt: JAG ÄLSKAR DIG MORMOR. Rasmus visste att mormor var i himlen men han förstod inte riktigt vad det innebar. Han sa ofta att han ville åka upp till mormor och hälsa på och sen komma hem igen. Och jag förklarade att det inte gick.
Rasmus favoriträtt var pannkakor. Nu efter allt detta har vi bestämt att varje år på hans födelsedag ska vi äta pannkakor. Han älskade honung. Sött och gott tyckte han! Den ende av mina barn som gillade honung så han brukade ha en alldeles egen burk med honung i kylskåpet!
Rasmus har alltid varit omtänksam, speciellt mot sin familj. Jag kommer ihåg en gång när jag satt på köksstolen och benen delade på sig, en gammal trästol och man kan sätta rätt benen 120 gånger. Jag både skrattade och grät, samtidigt. Det gjorde ont samtidigt som jag tyckte att det var ganska kul, måste ha sett kul ut. Rasmus satt och bara förvånade sig… Till sist sa han: - Var inte ledsen mamma, jag ska laga stolen till dig.
En dag bara någon vecka innan han dog satt vi och pratade om vuxenlivet. Jag sa att du kommer också att flytta hemifrån någon gång och skaffa barn så jag kan bli farmor någon gång. Då svarar Rasmus att han inte vill flytta hemifrån någon gång. Jag svarade honom med ett skratt och sa att när du väl skaffar en flickvän vill du inte bo hemma hos mamma, då vill du bo med henne. Då svarade han med glimten i ögonen: - Får jag en flickvän så ska jag sälja henne på loppis!
Han hade rätt… Han skulle aldrig flytta hemifrån. Aldrig. Och jag hann aldrig bli farmor till hans barn i heller. Jag vet att han hade fått fina barn. Jag har funderat på vad han hade blivit när han blev stor. Hans pappa sa att han hade kunnat bli nästan vad som helst. Den sista önskan om vad han skulle bli var rörläggare tillsammans med pappa. Men vi skulle kunna se honom som allt från rörläggare till en barnläkare.
Rasmus var mycket flitig i skolan. Han läste sina läxor som flytande vatten. Han var suduko mästare i skolan. Han var helt otrolig. Hade han läsläxa läste han den först för sig själv, sen en gång för oss och oftast en gång innan han somnade i sängen. Det enda ”negativa” om man kan kalla det negativt var att han kunde vara väldigt slarvig och glömsk med sina saker. Men det hörde nog till hans ålder.
Han var en helt UNDERBAR unge!
Ännu ett minne…
Jag var med Rasmus i skolan. Han var så stolt över sin mamma. Han var så glad att jag följde med honom i skolan. Under samlingen som de hade satte sig Rasmus i mitt knä och satt där under hela samlingen. Han brydde sig inte om att hans kompisar tittade på honom. Han visade stolt upp att han var stolt över sin mamma.
Fortsättning... igen...
LÄMNA SAKER TILL RASMUS I LUND
På söndagen, tre dagar efter åkte vi ut till en mamma som också var på badet den dagen och som hjälpt Rasmus med hjärt och lung räddning. Hon berättade hur hon hade upplevt det. Hon hade upplevt att Rasmus så drunknad ut och hon ville tippa på att Rasmus legat i vattnet i 5-10 minuter. Det var hemskt att höra henne berätta det men man uppskattade hennes ärlighet. Hon berättade också att efter att Rasmus kommit upp på kanten så frågade hon fritidspersonalen om det var någon av deras. Fritidspersonalen svarar kallt nej. Sen hade de känt igen Rasmus badbyxor och fattat att det var Rasmus. Nu förstod jag varför Patrik sa att ”de fiskade upp ett barn” Han hade ju verkligen inte märkt att Rasmus ens var borta…
Efter samtalet med mamman åkte vi till Lund. Med oss hade vi en pärlplatta från Rasmus kompis, ett brev som jag, Mattias och Emelie skrivit, vars ett och lagt i ett och samma kuvert, ett lyckoarmband som han fått av mormor och morfar och en Björne nalle om han hade fått av mormor och en nalle som han hade fått av Gerda. Dessa saker lämnade vi uppe på BIVA till personalen som skulle se till att de kom till Rasmus och följde med honom.
(Emelie, Rasmus och Jossa på Bakken 2004)
(Båda syskonen är fotbollstokiga)
TIDEN EFTER RASMUS DÖD
Tiden efter Rasmus död har varit så jobbig. Vi fick ingen som helst hjälp från någon. Det var efter fyra dagar då Mattias höll på att ramla ihop som han fick ringa och prata med någon. Han ringde till vårdcentralen i Tomelilla och de svarar att de inte kan hjälpa honom mer än med ett läkarbesök och att kuratorn hade semester. Ville han prata med en kurator fick han vända sig till Ystad. Han tyckte att eftersom kommunen skrivit och skrutit om all deras krishjälp till allmänheten efter olyckan så borde det också finnas hjälp via kommunen till oss föräldrar. Glöm det… Han ringde socialförvaltningen och blev inkopplad till ekonomiskt bistånd. Där fattade det att det var fel så de skulle be att rätt människa ringde upp honom. Och då ringer en familjerättssekreterare som vi känner till väl. Hon gav mig och Mattias varsin tid till kontoret och hon frågar om BUP har tagit kontakt med oss. Mattias svarar nej eftersom de inte gjort det. Hon skulle genast ta tag i det och ringa BUP i Simrishamn.
Det tog mig en och en halv månad innan jag fick en tid hos en kurator.
(Barnen på firtids har gjort en egen minneshörna för Rasmus)
Livet var totalt förändrat. Tiden efter Rasmus dog till begravningen var hemsk. Från att vara "anonyma" människor visste nu alla vem vi var. Det kom blommor i mängder, brev och telefonen ringde oavbrutet. Mina dagar bestod av att svara på frågor, där svaren för det mesta var "- Jag vet inte" och att dricka kaffe med alla de som hade "vägarna förbi".
Slut var bara förnamnet på hur man kände sig på kvällarna.
Ryktena som människor i byn spred var hemska. De skapade både fler frågor för oss och för alla andra som ställde frågorna till oss. Det var allt från att han från början varit sjuk till att han hade haft en hjärnblödning.
(Rasmus innan han ska bli klippt, ursöt, långhårig och med massa bus i blicken)
BEGRAVNINGEN
Dagen för begravningen var den 18 juli. Det var dagen då han döptes i St: Maria kyrka i Ystad för åtta år sedan.
Jag var vaken tidigt, orolig, nervös och ledsen. Jag visste att det skulle komma mycket folk och jag avskyr folksamlingar, speciellt under de omständigheterna. Jag visste att vi skulle vara i centrum och det fick mig att må illa.
Vi hade bestämt att Karin och pappa skulle hämta mig klockan 10.30 för att vi skulle möta Mattias, Emelie, Kerstin, Per Tessan, Kenth, Ulla och Sanne, Jens, Emma, Jerry, Johan, Jim, Matilda, Veronica, Martin och Natta och en tjej till på parkeringen på Coop klockan 10.40. Jag var klar kvart över tio. Gerda och Stoffe var här och jag trampade av och an. Jag klarade inte av att vänta så jag åkte med Gerda och Stoffe ner till parkeringen i stället.
När alla kommit till parkeringen och tillsammans gick vi mot kyrkan. Så mycket människor. Det var hemskt. Jag kände alla blickar mot oss men jag mötte inte deras blickar.. Jag tittade rakt ner på mina skor när jag gick. Vi gick in och satte oss. Framför oss stod Rasmus kista och det var såå mycket blommor. På ett bord bredvid Rasmus kista stod skolfotot av honom och hans Mirandanalle. Prästen Berit, en helt underbar människa, kom fram till oss och frågade om Emelie ville gå fram och tända ett ljus för Rasmus. Hon ville inte och det förstår jag. Jag hade inte heller velat med allas ögon i nacken. Jossa kom fram till vår bänk och ville sitta hos mamma och hon ville gå fram och tända ett ljus. Vilket hon modigt gjorde.
(Rasmus kista i kyrkan)
Begravningen började med att de spelade "Idas sommarvisa". Tårarna rann för fullt redan innan och det blev inte bättre. Redan då forsade det fram minnen. Detta var Rasmus första sommarlov och det fick han inte ens uppleva helt.
Berit pratade om Rasmus, hur kärleksfull han var, och bland allt det hon sa om vår son sa hon något som faktiskt har tröstat mig några gånger. Hon ställde sig frågan Varför? och svaret var "Han var alldeles för perfekt för att få vara här". Himlen behövde en perfekt ängel.
Därefter spelades "Tryggare kan ingen vara", trots att vi bestämt att vi absolut inte ville ha den. Det skulle ha varit "Blott en dag". "Brahms Lullaby" spelades. Efter den kom det "Det gungar så fint". Den psalmen läste sjukhusprästen över Rasmus i Lund. Det var därför vi valde den.
Efter detta spelades "Tommys" "Vår dotter" och Rasmus älsklingslåt "To love you more" med Céline Dion. Man kände hur hela kyrkan suckade. Jag kan än i dag höra suset som kom i kyrkan när den spelades. Det var jobbigt. Ännu mer minnen med min son kom upp i huvudet. Hur han satt i mitt knä och sjöng den med mig. Det har han gjort tusentals gånger. Ända sedan han var liten. Han vaggades till den. Jag stod alltid i köket i Köpingebro och hade honom i min famn framför stereon och spelade den och sjöng för honom. Den och "My heart will go on". Inte fattade man då att han var bara här på lånad tid och att den tiden skulle vara så kort.
(Rasmus sista skolfoto)
Fyra män kom in och tog tag i hans kista. Jag ville bara skrika... Ta inte min son...
Jag kände mig så liten och maktlös.
Efter honom gick jag, Mattias, Emelie och Jossa. Jag har ingen aning om att alla andra reste sig och gick efter. Det kändes som om allt var så overkligt.
Vi gick mot Rasmus gravplats som jag och Mattias varit och valt ut. Det är en plats där jag och Mattias känner att här, här skulle han nog få ro. Under träden och nere i en hörna. Inte inträngd bland alla andra. Så nära idrottsplatsen som vi kunde komma. Jag kände mig yr. Mådde illa. Jag frågade Mattias på vägen om vi verkligen gick rätt. Han sa att det såg jag väl... Och ja, hade jag tittat upp ordentligt hade jag sett. Framför oss var det något stort svart och jag såg hålet. Det hemska hål de skulle stoppa min son i.
Han firades ner, en och en gick vi fram och lade en ros på hans kista nere i hålet. Vi stod vid sidan och varje människa som var framme kastade ner blommor, tittade oss i ögonen och man såg deras smärta och sorg liksom jag tror att de såg vår. Den enda gången jag inte såg någon smärta och inte kände med utan bara kände hat var när hans fritidsledare gick fram. Inte en tår, inte en enda min. Jag kan lova att det var total kaos i känslorna. Sorg och hat. Mäktiga känslor och det är inte lätt att handskas med samtidigt. Jag hatar dem så.
Efter begravningen samlades vi i församlingshemmet och drack kaffe. Kändes konstigt att bara sitta där och prata och dricka kaffe.
Efter kaffet gick vi ner till graven igen. Nu hade de lagt alla blommor till rätta. Så mycket blommor. Måste man sätta ord på en grav så var den i mina ögon vacker.
(Rasmus grav, efter begravningen)
TIDEN EFTER BEGRAVNINGEN
Tiden efter begravningen var som att gå in i en tjock dimma. Jag försökte förbereda mig för skolstarten. Jag visste att skolan planerade att hålla en minnesstund för honom. Efter minnesstunden skulle Rasmus klasskamrater gå ner till Rasmus grav. Jag trodde att jag skulle klara av det.
Dagen innan hade jag så ont i magen. Och med all rätt. Jag trodde att jag hade förberett mig psykiskt. Men så fel jag hade. Det var så fint. Hela skolans elever samlades i skolans gymnastiksal. Framför oss hade vi bord med Rasmus foto och ett ljus. I högtalarna hördes Rasmus favoritlåt om och om igen. Berit, prästen, höll ett tal. Det var så jobbigt, alla barn som grät. Robin, Rasmus bästa vän var det barn som var hårdast att se. Jag kunde inte låta bli att gå fram och ge honom en stor kram. Han var helt förstörd.
Livet har som sagt förändrats. Jag har fått ännu en svag punkt. Min son. Trycker man på den så ger jag vika direkt.
EN DEL AV SANNINGEN
Det har varit många prövningar och ännu var de inte slut. Nu gick man och väntade på obduktionsprotokollet. Man funderade i alla banor. Till slut kände man sig helt knäpp. Men vi visste att vi bara kunde få två svar. Om han var frisk eller inte. Var han inte frisk och hade dött av ett kroppsligt fel så skulle han kanske inte ha lidit. Var han frisk skulle det innebära att han hade lidit. För mig var det en stor sak och jag tror att det var det för hans pappa också. En förälders värsta mardröm är att förlora sitt barn men att också veta att han faktiskt led gör saker mycket värre. Ångesten är på topp när man tänker på det. Jag drömde alla möjliga drömmar på nätterna och jag ville bara ha det där svaret, hur var det?
Obduktionsprotokollet kom i mitten av oktober. Han var fullt frisk. Nu kom det som man var mest rädd för, ens mardrömmar är sanna. Rasmus har lidit. Han har kämpat. Tanken på att han led kväver en. Maktlösheten sprider sig i kroppen, man vet att man inte var där för sin son när han behövde det som allra mest. Jag känner hans panik i kroppen när jag tänker på det, att inte få luft och att inte kunna komma upp… och var är de som älskar mig allra mest? Mamma och pappa? Jag mår så illa när jag tänker på det, skulle kunna kräkas.
Det spelar ingen roll vad som händer nu, jag är härdad. Inget och jag menar verkligen inget kan vara värre än detta. Man kan hugga av mina ben vid knäna och bränna stumparna för det skulle vara lindrigt. Jag kommer alltid att vara en trasig människa. Jag kommer aldrig att bli hel igen, hur skulle jag kunna det när en del av hjärtat saknas? Men jag vet att jag kommer att träffa honom igen och då ska jag ALDRIG släppa taget om honom igen.
STARKA KÄNSLOR
Jag kan försöka beskriva hur det känns i ord att förlora sitt barn, det är obeskrivligt men en del av känslan just nu är som att gå i en labyrint utan att hitta utgången. Utan att veta om det ens finns någon utgång. Men man försöker ändå.
Hopplösheten är stor. Man känner sig liten, minimal. Det gör ont. Det känns som om någon gnager på en, som om det finns någon rastlös liten varelse som springer runt i kroppen och skriker men inte får fram något.
(Underbara älskade Rasmus)
Tro mig… Jag hatar, hatar de som tog min Rasmus ifrån mig. Jag HATAR dem... Mitt liv är förstört… Säg bara vad jag ska göra för att få min son tillbaka och jag gör det.. Jag gör VAD SOM HELST för att få honom tillbaka… Jag saknar dig Rasmus… SNÄLLA GE MIG MIN SON TILLBAKA… Rasmus… Snälla förklara för mamma hur jag ska kunna leva utan dig? Jag vill inte leva utan dig… Min enda son… Min älskade lille prins… Min älskade ängel… Jag vill leka med dig igen, jag vill höra dig skratta, jag vill höra dig säga ”Mamma du är världens bästa mamma och jag älskar dig”. Du var den finaste killen på jorden så varför just du? Du kommer alltid, alltid vara killen i mitt liv. Min prins.
Hur ska man kunna leva utan sin son hela livet? Jag hatar de som såg till att du togs bort ifrån oss... Jag ser dem nästan dagligen och tro mig, jag skulle kunna göra detsamma med dem som de har gjort mot oss... Med oss menar jag alla som stod Rasmus nära, alla som älskade Rasmus och alla som Rasmus älskade och avgudade. De kommer aldrig att känna samma smärta som oss... De förtjänar att förlora det som betyder allra mest för dem. Min son betydde tillsammans med sina syskon allt för mig. Utan dem hade jag aldrig orkat... Och nu har de släckt ett av mitt livs ljus... Försök att leva med det, det går bara inte...
Tiden läker inte alla sår men med tiden anpassar man sig till ett liv utan den personen som man älskar. Jag tror inte att man kommer över partners eller ett barns död. Man blir bara bättre på att visa ett annat ansikte utåt, smärtan finns alltid där.
Jag tror att efter en förlust av en närstående kan man räkna med att förlora uppemot en tredjedel av dem som står på ens julkortslista, vilket är smärtsamt, speciellt om det är människor som man alltid trodde skulle finnas där. Men det uppvägs av att det kommer in nya vänner i ens liv och att man upptäcker sidor som man inte visste existerade hos gamla vänner.
Helgdagar och födelsedagar är ett helvete. ALLTID. Det är bara att acceptera det och försöka ta sig igenom dem.
Att förlora sitt barn är som att kravla omkring på botten av förtvivlan.
Hur skulle det kännas? Att leva med tanken att du inte finns där för dina barn när de behöver dig som allra mest. Att du inte kunde rädda dem från det onda? Att du hela tiden ser ditt barn kämpa, kämpa för sitt liv och du kan inte göra något?
Vem visste att han skulle slukas av vattnet och aldrig mer komma tillbaka?
(Rasmus badar på stranden)
När det är som allra värst försöker jag tänka på alla roliga saker som Rasmus har gjort. Och det är många saker! Men att sitta och tänka på dem är lika smärtsamt, man saknar honom så.
Vad är rätt och vad är fel…
Ingen kan svara på den frågan… Ingen vet… De som vet vill inte svara. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel. Jag har inget jävla facit i hand. Önskar att det fanns en manual på hur man ska göra när något som detta händer. Jag försöker hålla huvudet över ytan och kämpar verkligen varje dag med det. Vad gör man då om det finns någon som inte gör det? Är det mitt ansvar gentemot Emelie att se till att han klarar det? Vad gör jag om han inte klarar det och helt plötsligt inte finns där mer för henne. Elakt sagt så hade det på ett sätt varit en lättnad, jag hade inte behövt bekymra mig mer om det men för Emelie hade det varit ett helvete. Jag tycker att hon har varit med om tillräckligt men är jag den som ska ta ansvaret för att det inte händer? Jag vet inte och ingen annan vet i heller… Jag känner mig som ett litet barn vilse i skogen och inte vet vilken väg jag ska ta… Jag kan också vara egoistisk och skita i allt men jag tycker att jag har ett ansvar gentemot min familj, mina vänner att orka. Jag måste orka… Jag MÅSTE… Varför MÅSTE inte han det då? Hur rättvist är det?
