rasmusjonathan

Mormor...
Jag är jättearg på dig... Varför lämnade du mig alldeles ensam? Jag har ingen livlina kvar. Kanske är det det som är meningen med mitt liv, att lära mig att ensam är stark. Jag vet att dte är så men det är ingen lätt uppgift att ha... Varför var du tvungen? Jag vet att du hade ont, varje gång jag såg att du hade ont kände jag din smärta i min kropp. Jag trodde att jag skulle få se dig vaken en gång till i allafall. Jag vet att jag är egoistiskn nu men jag vet att i allafall jag blir så när jag sörjer någon och kanske är det när jag inser att den jag sörjer är borta.
Jag kan beskriva känslan när du gick bort och det behövs egentligen bara ett ord. TOMHET. Det känns tomt efter dig, och ensamt. Jag har inte längre någon i min ursprungliga familj som jag kan krama och känna att det är en människ som älskar och respekterar mig, någon som känner mitt verkliga jag och som har varit med mig i hela mitt liv. Jag känner mig vilse i öknen, ingen i sikte, ingen trygghet. Även om du var sjuk och ändrade din personlighet så kände jag ändå att dig har jag haft hela livet, du har alltid sett mig. Du var den som fick reda på många hemligheter.
Kanske känner man lite lättnad. Först och främst för att du inte lider längre och för att man hade skuldkänslor Skuldkänslor för att man ljög för dig även om man lärt sig att aldrig göra det. Man ljög för ditt bästa, hur korkat det än låter. Att du skulle få komma hem igen var den jobbigaste lögnen. Man sa det fast man visste att det inte var sant. Förlåt mormor, men jag gjorde det för att du inte skulle må dåligt.
Jag vet att jag ägnat mycket tid med dig men jag känner ändå att jag skulle ägnat mycket mer tid med dig.
Allt vi gjort. Du lärde mig var ankedammen i Ystad låg, du lärde mig vad landet Narnia var för något, Som vi bakat och lagat mat ihop. Jag kommer ihåg hur god din mat var fast det var åratal sedan jag åt den, godast var din brunsås. Det vra du som lärde mig att dricka kaffe, du frågade om jag ville ha och innan jag hann svara nej hade du redan hällt upp. Jag drack för att du inte skulle bli ledsen. Pers Tobak, så mycket godis vi handlat där. Duvornas läte påminner mig om dig. Tobaksgatan betyder det för mig. De hoade alltid på morgonen och på kvällen när man var hos mormor och morfar. Det är du som lärt mig mycket om Ystad. Du köpte min studentklänning. Även om mamma sa nej så gjorde du det ändå för att du ville det. Jag har den kvar. Getingen du fick av mig var alltid framme, jag fick själv ta ner den när vi tömde huset. Jag har sååå många minnen med dig. Jag kommer aldrig att glömma dem. Jag var alltid stolt över dig, det var många som lånade min mormor men jag var stoltast, för det var MIN mormor. Nu är du hos dem du saknat så. Mamma, Morfar Arne och Rasmus, dina föräldrar. Hoppas du har ro för det förtjänar du verkligen.


ENSAM OCH ÖVERGIVEN
Det är jag, Nej säger alla det är du inte, Jo det är jag. Jag har underbara vänner runt mig så på det viset är jag inte ensam men i min själ är jag. Jag känner mig glömd och sviken i min själ. Jag kände att den känslan kröp in i min kropp och tog bort allt det andra och bosatte sig där.
Glömd är jag, av min pappa, min pappa är snäll och så, men han har glömt mig, han finns inte där och ärligt talat så har nog aldrig funnits där helhjärtat. Och det är något han någon enstaka gång erkänt själv. Han var aldrig hemma när jag var liten. Och när han kom hem på helgerna hade han en stor, enorm påse med godis med sig eller kartonger med glas, Tom och Jerry glass. Jag har försökt men jag kommer inte på något riktigt minne med honom i heller som barn. Mer än när jag ringde honom för att jag inte fick som jag ville för mamma. Godis och glassen slår jag vad om att det var för att han hade dåligt samvete. Idag ringer han nästan aldrig, det kan gå nästan ett halvt år mellan gångerna, han ringer inte fast han lovat, han kommer inte ihåg födelsedagar. Han säger att han glömmer för att han jobbar så mycket. Jag har fyra bröder och pratar med en och en halv. Min misnsta lillebror och hans flickvän betyder mycket. Det är egentligen det enda klara band jag har till min sk ursprungliga familj. Men honom vill jag inte lasta med något. Han har egna problem, och jag tror att han ganska ofta känner som jag, att han är glömd.
Den halva bror jag pratar med pratar jag med lika sällan med som jag gör med min pappa. Han har sitt liv, mina två andra bröder behöver jag egentligen inte ens nämna. Den ena ljuger för allt och alla, den andra tpål inte höra sanningen eller någon annans åsikt när man pratar med honom, dessutom pratar dessa två ganska mycket skit om alla andra bakom deras rygg. Så för att inte få problem ska man ha så lite kontakt med dem som möjligt. Antagligen pratar de mest skit om deras korkade syster. Brydde mig i början men inte längre. Min mamma som är och var min förebild i livet, den jag pratade med dagligen, den jag jobbade tillsammans med, den jag skrattade med, promenerade med, skojade med och älskade över alla gränser, finns inte mer. Min mormor som jag också älskade och älskar över alla gränser finns inte heller mer. Min morfar som jag avgudade dog för 10 år sedan.
Det speciella med dessa tre var att jag delade upp det jag hade på hjärtat emellan dem. De saker jag visste att jag kunde prata med mamma om pratade jag med henne om och så var det med mormor och morfar med. Och alla dejag älskade så högt och faktiskt var beroende av fins inte mer.
Min morfar dog först, det var min andra riktiga sorg, men den den första som försvann som stod mig riktigt nära. Då blev jag riktigt dålig, jag grävde ner mig totalt.
2003 dog min mamma. Min mamma som har gjort allt för mig, mamma som har gjort mig till den jag är, lärt mig nästan allt jag kan, lärt mig att stå på egna ben. När mamma dog blev det naturligt mormor som tog vid där min mamma borde varit. Det var absolut inte samma sak men hon var närmst mig.
2007 dog min son. Också en människa som stod mig närmast, precis som mia fyra döttrar. Då märkte jag att min mormor började ändras. Hon kom ihåg Rasmus men hon kom inte ihåg att han inte fanns mer. Hon frågade varje gång var den "lille pågen" var. HOn kom inte längre ihåg hans namn och hon kom inte ihåg att han blivit en ängel.

Det var bara att acceptera och inse fakta att mormor hade blivit dement. Det var inte lätt men hon levde i allafall. När hon flyttade ut till Svarte kom hon fotfarande ihåg mig men glömde ganska snabbt mitt namn. Hon kände att vi hade ett band till varandra men visste inte hur. Hon visste inte längre att jag var hennes barnbarn. Visst gjorde det ont men jag vet ju varför det var så men det var svårt. Jag har gjort allt jag kunnat för min mormor i 1 år, 3 månader och 3 dagar. Gjorde jag i och för sig innan också men man fick ett annat förhållande till henne eftersom jag jobbar på det boendet hon bodde på. Ett privat och ett arbetsmässigt. Det var inte alltid så lätt att skilja de sakerna åt. Man fick passa sig för att inte ta så mycket till sis. Inte för att mormor var elak men ibland var hon mindre glad. Man var tvungen att låta känslorna backa ibland. Jag behandlade alltid de andra med samma kärlek som till min mormor. Det där lilla extra fick man ge henne på fritiden.
Att få ligga bredvid henne hennes sista natt i livet var skönt. Har jag gjort så många gånger som liten men inte på så många år, när hon flyttade till Svarte sa hon många gånger att jag gärna fick dela säng med henne. Trodde aldrig att jag skulle få göra det igen men det fick jag och det är jag glad för. Jag sög åt mig all kärlek jag kunde av henne och försökte föra över så mycket kärlek jag kunde till henne.

Jag lkänner mig vilsen. Jag har många underbara vänner och tro mig, jag vet vilka som är mina vänner, det har jag fått lära mig. Det är de som funnits där i vått och torrt, när mitt liv rasat samman gång på gång. Det är de som fått mig att resa mig igen, flera gånger.
De som fanns där när morfar gick bort var i och för sig istort sett bara mamma men det fanns några till, de som fanns där när min mamma gick bort, de som fanns där när Rasmus gick bort och de som finns där nu när mormor gått bort. Det har kommit till några under åren och jag lovar jag vet om de är riktiga vänner, för jag har lärt mig hur de är.
De som inte tog avstånd för att de var rädda, de som inte tyckte att jag var ett hopplöst fall. De som än idag bryr sig. Jag är glad att jag har dem. Men det är inte vänner jag saknar. Det är inre trygghet.
Jag har länge tänkt släppa taget och lämna allt bakom mig, att stå på egna ben, bryta kontakten med dem som faktiskt sårar mig FÖR JAG VET, JAG KAN STÅ PÅ EGNA BEN.....