rasmusjonathan

Herregud! Ja jag skulle bara in och kolla när jag uppdatera min blogg senast, det var ju sjukt längesedan. Sen å andra sidan har det hänt så sjukt mycket sen sist så att blogga är nog det sista jag tänkt på. Var ska man börja? Ja huset såg jag att jag bloggade om sist och våra renoveringar. Ja ovanvången är klar sen länge, vi har renoverat sovrummet nu i påsk och lagt klinker och målat om i uterummet. Nu vill jag ha en paus i renoveringen för det är riktigt jobbigt att leva i en arbetsplats. När vi renoverade ovanvåningen samlades dammet, det mesta av det i allafall där, men nu har vi sovrummet nere och tro mig, damm överallt. Det tog en ordentlig städning för att få bort det mesta. Men de som renoverat vet ju att man kan torka renoveringsdamm långt efter att man är klar så jag lär hitta mer. Sovrummet och uterummet är i alla fall super nu. Nästa är nog trappan från ovanvåningen och ner men som sagt, den får vänta. Fasar för när vi ska renovera kök, hall, kontor och toa. Vi tänker öppna upp kontoret och göra ett större kök. :) Inte idag! Inte i morgon heller! Men idag fyller i allafall min älsta dotter Emelie år. 16 år, var tog den tiden vägen? Lilla Mira ligger i soffan och sover, hon har mest troligast öroninflammation så i eftermiddag 14.30 blir det att åka till farbror doktorn med henne. Och på tal om farbro doktorn, det har varit en hel del såna kontakter det senaste året men inte med Mira utan med Jens min största lillebror. 

För ett år sedan fick vi veta att Jens hade en aggressiv njursjukdom som gör att hans njurar dör. Ganska snabbt fick vi veta att det behövdes en transplantation för att han skulle kunna leva ett så normalt liv som möjligt. Nästan hela familjen åkte till Malmö för ett informationsmöte. Jag bestämde mig för att försöka ge honom en av mina. Jag vet att han hade gjort samma sak för mig. Så året som har gått har det varit blodprover och undersökningar, jag har tappat räkningen på hur många gånger jag varit i Malmö på undersökningar och jag vet inte hur många rör med blod de tagit. Jag slutade nog räkna vid 25. Det är inte så farligt om man tänker på hur Jens har haft det. Jens har alltid varit en arbetsmyra, pigg och glad. Ganska snabbt började han förändras, trött, lite småirriterad hela tiden, kanske för att alla frågar så mycket och att det är jobbigt att svara på samma fråga varje gång. Den frågan och påståendet han var mest less på tippar jag var: "Du ser trött ut" eller "Är du trött". Helt plötsligt fick han inte äta och dricka vad som helst, inte hur mycket som helst. Det tog ett tag men tillsut blev det dialys. Idag går han på dialys 4 gånger i veckan och det styr ju hans liv. Men mitt allt detta jobbiga får vi nyheten att han och Camilla ska ha barn. Så glad jag blev! Det är kul att man numera får se att syskonen skaffar barn och att det inte bara är jag. Nu piper Mira så jag får fortsätta uppdateringen senare.