MIN RASMUS, ÄLSKADE ÄNGLABARN....

                                                        DEN HEMSKASTE DAGEN I MITT LIV

Den 4 juli.
Jag vaknade tidigt och gick och funderade på hur vi skulle göra, planerade matsäck och så vidare. Det krävs lite planering när man ska ner och bada med barnen. Jag åkte iväg och hämtade Emelie som var själv hemma hos pappa. Vi handlade matsäcken. Vi åkte hem och bredde våra rågkakor och bullar, packade ner handdukar och badkläder, saft, maten och bananer och gav oss i väg. Det var mulet väder. Jag hade bikinin under kläderna i fall solen skulle komma fram och man kunde bada. Vi körde ner till Nybrostrand. Drog upp min lillebror Jim som låg och sov och gick ner till stranden. Emelie, Josephine och Tindra gick ner till vattnet men de tyckte nog att det var alldeles för kallt för att bada så de gick upp igen och vi byggde en sandgubbe, kom på det efter att vi begravt Josephine i sanden. Vi byggde en hel gubbe av sand, det såg ut som om han låg och solade. Vi satte bananskal som hår och vass som hår under armarna. Vi busade hur mycket som helst på stranden. Jag tänkte då och då på Rasmus, att det kändes konstigt att han inte var på stranden med oss men då tänkte jag att han gjorde något han verkligen ville, han badade och hade kul på Välabadet med sina kompisar. Solen var hela tiden i moln och vid 14 tiden bestämde vi oss för att åka hem. Vi packade ihop våra saker och pratade lite med Jim innan vi satte oss i bilen och körde hem.

Vi var hemma vid 14.30 ungefär. Jag hade varit kissnödig sen vi var på stranden. Jag kunde inte släppa barnen med blicken på stranden för att gå upp och kissa så jag fick hålla mig. Det var det första jag gjorde efter att barnen kommit innanför dörren. Sprang till toaletten. När jag satt där hörde jag att det ringde. Någon kom in med telefonen på toaletten och sa att det var Patrik från Fritids och att det var viktigt.
Han sa:
-"Det har hänt en olycka”. Jag hann tänka att jag bara skulle kissa färdigt så skulle jag komma ner med extrabyxor till honom. Rasmus kunde i bland ha svårt för att hålla sig och det kallade vi olycka och det har hänt innan någon gång att jag har fått köra ner med extrakläder. Men sekunden senare fick ordet olycka en helt annan innebörd. Han fortsatte:
- "De har hittat Rasmus på botten av bassängen, de har gjort återupplivningsförsök."
Totalt kaos uppstod i mitt huvud. Vad var det han sa? Jag skrek "Va?" och "Inte min påg". Jag hann tänka att vaddå "de" har hittat Rasmus? Vad gjorde ni då? Drack kaffe eller? Men det stannade vid tanken. Jag fick veta att han var på väg till Lund i en ambulans och att det var allvarligt. Jag sa "Jag ska till Lund" och la på luren. Jag kommer i håg att jag skakade i hela kroppen. Vad fan är det som händer? MIN PÅG??? Jag blev så chockad att jag skrek på min mamma. Men när jag gjort det kom jag på att mamma inte finns mer. Hon dog för 4½ år sedan. Då började jag skrika på pappa. Emelie var så rädd och skrek hon med och sprang gråtandes ut i hallen där våra kattungar var. "De har hittat min son på botten av bassängen" Vad fan händer? Vi ringde pappa och jag skrek honom i örat så pass att han inte ens hörde vad jag sa. Han bad mig att lugna ner mig och jag sa:
- "Pappa, de har hittat honom på botten av bassängen och han är på väg till Lund.” Pappa som kör taxi stängde av taxin för fler inkommande turer och sa att han skulle komma med en gång, han skulle bara hämta Karin, min pappas nya sambo. Antagligen för att hon skulle kunna hålla mig lugn i taxin in till Lund. Jag ringde Gerda, min bästa vän och barnens låtsasfaster. Hon visste redan och var på väg in till mig. Samtidigt kom Kerstin, barnens farmor in genom dörren och tog tag i mig och sa:
- "Finns det någon Gud så klarar Rasmus detta.”
Fritids hade ringt både till mig och Mattias men eftersom vi var och badade fick de inte tag i mig. Men Mattias som var på jobb i Malmö hade ringt Kerstin och bett henne att få tag i mig. Eftersom hon inte hade något telefonnummer till mig hade hon ringt till Gerda och bett henne om hjälp att få tag i mig. Gerda har berättat att när hon ringde första gången sa hon inte vad det gällde utan fick bara mitt nummer av Gerda. Gerda hade börjat fundera efter samtalet vad Kerstin ville mig. Det var ju inte ofta som jag och Kerstin pratade med varandra. Men hon behövde inte fundera länge. Kerstin ringde igen och eftersom hon inte fick tag i mig fick hon köra hem till mig men hon visste inte exakt var jag bodde. Gerda frågade om det hade hänt något och då hade Kerstin berättat. Nu var i alla fall både Gerda och Kerstin hemma hos mig och det är jag tacksam för. I denna svåra stund kunde de behålla en del av fattningen och ta hand om barnen. Pappa hade inte kommit än och tiden var lång. Jag kommer ihåg att jag ringde 118118 och bad dem att koppla mig till akuten i Lund. Jag förklarade vem jag var och vem det gällde. De kunde inte svara på mina frågor. Jag sa: -" Snälla, svara mig på om min son lever" och till sist skrek jag i vild panik: - "För fan så svara bara på om min son lever". Men jag fick inget svar. De frågade efter ett telefonnummer som de kunde nå mig på. Jag gav henne Gerdas och sa att vi var på väg in. Pappa kom, Josephine blev hämtad av sin pappa och farmor tog Emelie med sig. Och Tindra blev hämtad av Anders.

SJUKHUSET

Resan till Lund var grymt lång. När vi var en bit ifrån ringer det i pappas mobil. Det var Emma, min brors sambo. När han hade pratat klart säger han: -"De har inte fått liv i honom än". Jag kände ännu mer panik i kroppen och en stor känsla av maktlöshet. Jag tänkte om och om igen att detta är inte sant. Detta är bara en sjuk mardröm jag har. Hur kan detta hända?
                                              
                          (Emelie och Rasmus leker med mammas webbcamera)

Det tog lång tid att komma fram till Lunds sjukhus. Det var avspärrat överallt kändes det som.När vi väl hade parkerat kom nästa problem. Att hitta honom på sjukhuset. För er som inte varit på Lunds sjukhus så är det ett mycket stort sjukhus. Vi parkerade vid akutintaget och frågade. Vi fick reda på att han var förflyttad till Barn IVA (BIVA). Efter en lång väg var vi äntligen framme. Jag ville bara se min Rasmus men en sköterska kom och tog in mig i ett rum. Där satt Mattias med jag tror tre personal från sjukhuset. Den ende jag säkert kommer ihåg var Jan, Rasmus läkare. En mycket bra (visade det sig) narkosöverläkare. Jag satte mig bredvid Mattias på en stol och frågade; - "Hur är det med Rasmus?". och han svarade; -"Det vill du inte veta". Jan började då förklara att Rasmus hade legat så pass länge utan syre och blod till kroppen att organen var skadade. Jag frågade om han skulle kunna sitta i en rullstol, jag letade efter en positiv väg ut. Nu i efterhand tänker man annorlunda. Jag skulle inte klara av att se min son sittandes i en rullstol och inte förstå ett dugg. Rasmus har alltid varit en livlig liten pojke och det var inte rätt att han skulle få sitta i en rullstol. Jan förklarade att de hade gjort undersökningar på Rasmus med en så kallad Doppler och att de upptäckt att det var ytterst lite blod som kom fram till hans hjärna. Jag frågade om jag fick träffa Rasmus och det fick jag. Men innan jag fick gå in till honom förklarade en sjuksyster att det kunde se lite obehagligt ut där inne. Att Rasmus låg med en halskrage och att det var jättemånga sladdar för att kunna övervaka honom. Han låg i respirator. Jag trodde att jag var ganska förberedd eftersom min mamma dog i ett hjärnbråck och hade också en massa maskiner som var kopplad till henne och en respirator innan man konstaterade att hon var hjärndöd. Men förberedd, det var jag inte alls. Att se min son ligga där, naken med bara en handduk över snoppen och som det kändes 100tals sladdar och monitorer över allt, var så skrämmande.

                                                            RASMUS KÄMPAR FÖR SITT LIV

                                                                     
                                                (Rasmus på sjukhuset med all utrustning kopplad 19:53)

Jag grät och gick fram till honom, tog honom i handen och över pannan. Han var så kall. Det skrämde mig. Kallheten. Min son var aldrig kall... Han var en varm och mysig kille.
Jag frågade Jan varför han var så kall och varför han inte hade något täcke på sig. Han svarade att Rasmus hade varit kraftigt nerkyld när han kom in till Lund, han hade haft 31 grader i kroppstemperatur och anledningen till att de lät honom vara utan täcke var för att bespara hans kroppsdelar. När man är kall kräver kroppsdelarna mindre blod. Jan förklarade att det tagit dem en timme och 45 minuter att få i gång Rasmus hjärta men att det nu slog av sig själv med hjälp av Noradrenalin som hjälpte till att höja hans blodtryck. Badpersonal och andra frivilliga människor på badet hade gjort hjärt och lungräddning på Rasmus i 5 minuter innan ambulansen kom, ambulanspersonalen hade hållit på i 50 minuter tills de kom in till Lund och i Lund hade hållit på i ytterligare 50 minuter tills hjärtat gick igång.  Rasmus hoppade då och då till lite i sängen och jag kommer ihåg när min mamma låg på sjukhuset så hoppade hon också till så och då berättade de för mig att det var hicka. Kroppens reflexer fanns fortfarande kvar. Så jag frågade varför han hoppade så, var det hicka? De svarade att det kunde vara så att Rasmus försökte att ta egna andetag men att det mest troligast inte var så utan att det var just hicka han hade.

Mattias har berättat att han var på akuten innan Rasmus kom in och när han väl kom satt han i samma sal på Traumaavdelningen som Rasmus men att han inte hade kunnat se honom för all personal som stod hos honom och gjorde sitt yttersta. Det hade varit 20-25 personer runt Rasmus. Och en massa pipande från maskinerna. Läkaren hade kommit fram till honom och sagt att de hade tagit in den allra bästa tänkbara personal och att de drog efter halmstrån för att rädda honom.  En polis hade gått framför Mattias fram och tillbaka och frågat honom var mamman var. Mattias hade varit så chockad att han bara hade kommit på att vi var och badade. Och efter en stund kom han fram till att det borde vara så att vi var i Nybrostrand och badade. Då hade polisen ringt till Ystadspolisen och bett dem att ge sig ut och leta efter oss. Kan bara tänka mig vad som hade hänt om de hade kommit på stranden och sagt detta.
Bara minuter innan jag kommit in hade de beslutat att förflytta Rasmus till BIVA.
Där låg han nu… Kall och full av sladdar... Så fruktansvärt att se honom så. Min älskade Rasmus. Varför??? Den frågan ställde man sig om och om igen.
Tiden gick så fort där tycker man nu efteråt men när man satt där inne gick tiden sakta mellan varje beslut som skulle tas och mellan varje undersökning.
Efter ett tag tog de en värmefilt på honom. Jag kommer håg att den gick i blågrå ton och att det var tigrar på den. Då var det mycket lättare att vara inne hos Rasmus tyckte jag. Jag satt hos honom långa stunder. Jag höll honom i handen och sa till honom att han skulle kämpa... "Mamma älskar dig gubben, jag vet att du är stark" Jag pussade hans kalla panna. Det såg ut som han grät för han hade salva i ögonen som var stängda för att bevara fuktigheten i hans ögon. Och jag tänkte att han grät... Han ville inte lämna oss... Han älskade alla i sin närhet och han var inte beredd att dö...
       
                                                           
                                                      (Lille Rasmus kämpar för sitt liv)

Vid 24 tiden på natten skulle de göra en undersökning på Rasmus. Detta för att försöka kontrollera hur mycket aktivitet han hade i hjärnan. Med denna undersökning kollade man hans reflexer bland annat. Om han kunde blinka själv, om han reagerade när man retade honom i halsen och så vidare. Man till och med stängde respiratorn en kort stund för att se om han gjorde några livstecken ifrån sig själv. Vi fick inte vara där inne då. Vi väntade på svaret i ett rum.
Och svaret var inte vidare positivt. Det var 1 % chans att han vid nästa undersökning två timmar senare skulle få ett annat resultat än det de hade gjort klockan 24. Han hade haft 0 på alla tester. Men man höll fast i den enda procenten som fanns... Jag gick in till honom igen och jag satt och höll honom i hand som fortfarande var kall men inte alls som innan. Han hade sin tumme ovanpå min.

Plötsligt kändes det som om han rörde tummen. Jag tittade mig omkring för att se om någon annan sett det men det verkade inte så. Jag trodde alldeles säkert att jag hade inbillat mig. Precis när jag intalat mig det hände det igen. Och nu var jag säker. HAN RÖRDE TUMMEN. Jag tittade upp mot Rasmus ansikte och trodde att nu... Nu öppnar han sina ögon. Men det gjorde han inte. Jag sa till sköterska som stod vid sängkanten att han faktiskt rörde tummen. Jag fylldes med hopp... Men hon gav mig inte mycket hopp. Hon förklarade att när de hade undersökt honom hade de stimulerat hans nerver precis vid tummen och pekfingret och att det var när jag tog där som han gjorde så. Där försvann det hoppet som en vind. Men jag nonchalerade hennes svar och lutade mig fram till hans öra och sa; - "Gubben, vart liftar du? Till Tomelilla eller till himlen? Mamma vill att du liftar till Tomelilla" Nu efteråt med facit i hand tänker jag som så att det var ett sätt för Rasmus att ta farväl. Ett sätt för honom att visa "Mamma jag har det bra här". Vid detta lag hade Emelie kommit in till sjukhuset och jag var ute och mötte henne när hon kom med Mattias som varit hemma om i Tomelilla och fått på sig andra kläder och hämtat Emelie. Vi skulle gå in med henne tillsammans. Jag trodde aldrig att hon skulle klara det så bra som hon faktiskt gjorde. Hon ryggade visserligen när hon såg honom med alla maskiner men hon var framme och tog på hans hand. Sen ville hon ut igen.

                                                               
                             (Emelie och Rasmus på väg till Skördefest i Svenstorp sommaren 2002)

När allt detta skedde höll media på att redan skriva för fullt. När vi var ute och tog frisk luft fick vi samtal om vad som redan stod på internet. Vi kunde själv se på text TV i ett anhörigrum att de skrev att Rasmus legat i vattnet i en minut. För oss var det en omöjlighet och vi frågade läkaren om det kunde vara så. Han svarade att det inte kunde vara så. Ett hjärta stannar efter 4-5 minuter. Och Rasmus hjärta hade stannat. Han sa också att Rasmus skador var så omfattande att det var omöjligt att han skulle ha legat under vatten i bara en minut. Så arg man blir. Hur kan man uttala sig om en sån sak när man tydligen inte vet fakta. Där satt vi med fakta i handen och läste vad hela svenska folket fick reda på. En STOR lögn.

Det andra testet gjordes och vi satt och väntade i en stor sal. Vid detta lag var det många anhöriga till Rasmus som kommit till sjukhuset. Vi försökte få Emelie att sova lite. Svaret blev som väntat. Rasmus var hjärndöd.
De var tvungna att göra ännu en undersökning för att vara på det säkra. Anledningen till att de var tvungna var att Rasmus varit så kraftigt nerkyld när han kom in till sjukhuset så att de inte kunde utföra alla tester förrän de fått upp hans temperatur till 33 grader. Rasmus hade en temperatur på 31 grader när han kom in. Denna röntgen skulle ta minst en och en halv timme. Det tog lång tid att förbereda och sen skulle de läsa av svaren.
Vi väntade med ett litet hopp om att de skulle komma med ett positivt svar men man visste innerst inne att hoppet var ute, men som sagt, hoppet är det sista som överger en.

De kom tillbaka med svaret och det var inget positivt. Det fanns inget mer att göra än att stänga av respiratorn. Men det skulle göras när vi var beredda. Jag kände att jag inte skulle klara av att vara där inne när man gjorde detta. Jag visste att när de stängde respiratorn så skulle hjärtat successivt sluta att slå. Jag valde att inte vara där när de gjorde det. Hade jag varit där hade jag fått panik. Men strax efter att den var avstängd kom en sköterska och berättade att de hade stängt den. Jag ville gå in till Rasmus. Jag frågade om hans hjärta slutat slå. Hon svarade att det kunde slå något slag till. Det var som om de hade lyssnat på mig när jag sagt att jag inte klarade av att se när hjärtat slutade slå för när jag kom in i salen låg det en liten handduk precis vid hans hjärta som om de skulle försöka se till att det inte syntes.
Där låg han... Helt livlös men fortfarande med vissa sladdar inkopplade. Så fruktansvärt att se. Jag gick ut igen.

                                                                   
                                    (Rasmus är dödförklarad, alla sladdar och maskiner är bortkopplade)

Nu gjorde de Rasmus fin och tog bort alla sladdar och apparater. Jag gick ut i dagrummet till min pappa och min låtsasmamma Karin.  Jag var så chockad att jag kände mig riktigt spyfärdig. När Rasmus var klar gick jag in och tittade på honom. Han var så fin, det såg ut som han sov. Men det finns inget finare än när min son sprang full av liv och lekte. Min älskade änglason.

Vi fick stanna på sjukhuset. Respiratorn stängdes av klockan 02.45.

Klockan 9.00 skulle vi träffa Jan och prata om vad som hänt. Jag insåg att det inte var lönt att åka hem. Jag gick ut och rökte i omgångar. Ute regnade det som spö i backen och jag har intalat mig själv att det var Rasmus som grät av saknad. Och det gjorde vi med… Så många tårar att det är konstigt att det finns så många i en människokropp. Regnade gjorde det ända fram till lördagen den 7 juli… Då kom solen fram. Jag och Gerda satt på trappan utanför vårt hus och pratade. Då kom solen fram och sken på vårt hus.. Det var för att Rasmus hade fått sitt lördagsgodis nu kom jag och Gerda fram till.

Utmattad och trött skulle jag försöka sova, det gick inte. Jag fick ingen ro. Jag vankade in och ut till Rasmus och ut igen och rökte.
Framåt 7.00 fick jag något så när ro i kroppen och somnade till i 20 minuter i anhörigrummet med TV:n på och nyheterna som spottade ut nyheten om att ”pojken som skadats allvarligt avlidit”.
Jag vaknade av att jag kände att det var någon som tittade på mig. Det var nattens tre sköterskor som satt vid bordet och tittade på Tv:n. Jag reste mig upp och vi pratade. De grät. Jag undrade hur det kunde klara av att ha ett sånt jobb som de har och beundrade deras proffsighet. Varje gång de skulle göra något med Rasmus så pratade de med honom och behandlade honom med respekt. På frågan hur de klarade av att jobba med detta sa de att det inte var särskilt ofta som det kom in barn som var i detta dåliga skick som Rasmus var i. Detta var inget vanligt arbetspass för dem. I de allra flesta fall slutade det lyckligt. De grät, jag grät och tackade dem för att Rasmus fått den allra bästa vård man kunde tänka sig och att de hade gjort allt för oss anhöriga. De gav mig en kram och sen skulle de gå hem och sova. Jag undrar om de kunde sova…

                                                                 
                                                        (Rasmus badar hemma hos farmor)

FARVÄL TILL RASMUS

När klockan närmade sig nio kom människor som ville ta farväl av Rasmus. Min kusin Diana och min moster Eva
kom. Efter en liten stund kom min pappa och Karin och mina tre bröder. Min näst äldsta lillebror Johan hade stannat hemma för han klarade inte av det. Men min äldsta lillebror Jens tog av sig sin keps som alltid sitter på hans huvud, kramade mig hårt och sa:
– ”Inte vår lilla traktorbonde”. Han grät när han sa det. ”Traktorbonde” har sin egen historia. Mina syskon tycker att vi bor på landet och tetades med Rasmus och kallade honom för ”Traktorbonde” och det slutade alltid med att alla mina bröder busade med Rasmus och han fullkomligt älskade det.
Min minsta lillebror Jim visste inte vart han skulle ta vägen, han bara grät. Det kom i floder. Han gick bort från mängden som om han skämdes. Jag gick fram till honom och tog tag i honom . Han kramade mig hårt och länge. Jerry var vit som ett lakan i huvudet och jag fick en stor kram av honom och jag kommer ihåg att jag nådde upp till hans bröst och blötte ner hela bröstet på hans tröja. Alla mina syskon betyder mycket för mig men Jim är speciell. Mest för att han är mitt egna gudbarn och för att han är minst, sen mamma har gått bort har jag haft en alldeles speciell kontakt med Jim.
Människor forsade in och ska jag vara helt ärlig måste jag erkänna att jag inte kommer ihåg alla som var där.
Vi blev alla invisade i en stor sal. Läkaren Jan kom och började prata. Han berättade hela förloppet och vi hade möjlighet att ställa frågor. Jag frågade än en gång om hur länge han kunde ha legat i vattnet. Jag ville att så många som möjligt skulle höra svaret. Det var hemskt att veta att media sa en minut. Varför låg då min son död i ett rum? Han svarade återigen att en minut var en omöjlighet. Han förklarade Rasmus skador och vad de gjort för honom. Jag frågade om Rasmus hade kunnat vara sjuk. Han sa att det kunde bara obduktionen utvisa. Pappa fattade vad det var jag menade och sa att vad jag menade var att Rasmus kanske haft samma som mamma, ett härnbråck, men det skulle de ha sett sa han.

                                                                  
                                  (Rasmus i affären, fotar sig själv och titta på tanden.... Den lossnar snart)

Efter stunden i salen var det dags för oss att gå till ”regnbågsrummet”. Där skulle Rasmus vara och det var där vi skulle ta vårt slutgiltiga farväl med honom närvarande utan kista.

Rummet var fint. Ljus var tända och det var lugnt. I mitten av det lilla rummet låg lilla Rasmus på en säng. Händerna var knutna, han hade tio röda rosor vid sina händer och en nalle vid sitt huvud. Han var fin. Det såg precis ut som när han sov. Han hade munnen öppen och det hade han alltid när han sov.
Vi fick alla gå fram och ta honom i handen och pussa honom i pannan. Sen fick vi sätta oss ner vid sidorna om Rasmus.
En präst var där och läste en psalm. ”Det gungar så fint” heter den. Hon pratade om Rasmus lite och bad Emelie komma fram och tända ljus. Hon tände tre. Ett för Rasmus och ett för hans närmaste familj och ett tredje för alla i hans närhet.
Efter det fick vi gå fram en och en och ta farväl. Rasmus farmor Kerstin gick fram innan oss och tog farväl och när hon kommit ut ur rummet hörde man ett hjärtskärande ”NEJ”. Hon skrek… Jag led så med henne och kände igen hennes förtvivlan i mig själv. Jag hade Emelie hos mig och kände att hon ryggade. Hon gick fram och viskade något i hans öra och tog honom på handen. Sen stod hon kvar. Hon ville inte gå ut och jag tror att det var för att hon inte ville lämna honom där.
Hon stod där tills jag kände att hon var på väg att domna av. Hennes ben vek sig och jag fick ta tag i henne och bära henne ut. Hon stannade där ute och jag gick in och viskade åt Rasmus att jag älskar honom.

Sen var vi tvungna att lämna sjukhuset.

                                                                 
                                                       (Rasmus i "Regnbågsrummet" 11:16)


Nu orkar jag inte dela med mig mer just för tillfället... Det är jobbigt att hålla på med Rasmus saker för länge och risken att man inte sover så bra är stor om man håller på med det för länge, vill också berätta att det är personalen på sjukhuset som har fotograferat Rasmus på sjukhuset. Bilder som vi fick tillsammans med en hårtofs som de klippt av.
Fortsättning får ni när jag orkar...
Kram på er alla


Kommentarer
Postat av: Annelie

Inte ett öga är torrt efter att jag läst vad som hänt dig och din familj! Skickar mina varmaste kramar och sänder massor av tankar till er!



Annelie

2010-06-10 @ 18:21:25
Postat av: Callo

mina tårar rann när jag läste.. beklagar sorgen kram

2010-07-13 @ 18:18:19
Postat av: sia

Jag grät.....tårar rinner...beklagar sorgen..

2010-07-13 @ 22:15:37
Postat av: Elvira

Det här är så otroligt tragiskt.. Tusen styrkekramar till Dig och Din familj, och såklart till Rasmus!

2010-07-14 @ 16:11:47
Postat av: Alva

Inte ett öga var torrt när jag läste det här.

kram

2010-07-14 @ 19:43:15
Postat av: Nea

Jag beklagar sorgen!

Kram

2010-07-15 @ 08:49:15
URL: http://www.bebis.panatet.se
Postat av: L

kram, kunde inte hålla ögonen torra..

2010-07-16 @ 22:48:09
Postat av: A D A | | A D A D A . B L O G G . S E

Storgråter.. Jag ger dig och dina nära all lycka!

2010-07-17 @ 23:00:27
URL: http://adada.blogg.se/
Postat av: Anonym

herregud. är mållös.



du verkar vara otroligt stark o en av de finare människorna här på jorden. all kärlek.

2010-08-08 @ 22:52:50
Postat av: Elli

Å så synd att mista en son gör att man inte kan hålla för sig att gråta bara tanken var hemsk man läst och läste att han kommer att klara sig själv e 11 år jag säger lycka till ! en stor kram från mig till rasmus och ni andra i familjen :( D:

2011-02-11 @ 15:25:20
Postat av: Anonym

Det får inte hända! Det är ångest jag känner! Vilken vacker fin kille!

2012-07-12 @ 02:35:59

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0