Tuff natt...
I natt har jag haft en tuff natt. Jag träffade min son. Tuff natt är inte riktigt sant utan en tuff morgon när man vaknar och inser att han inte finns här hos oss. Jag kramade honom i min dröm och av olika anledningar kunde han inte stanna hos mig utan skulle vidare, så det räcker inte med ett tufft avsked i verkligheten utan dessa avsked i mina drömmar har jag haft enormt många. Jag har sagt så många gånger att jag somnar inte och drömmer mardrömmar utan jag vaknar till en mardröm.
Jag förlorade min son 2007. Han var 8 år gammal. Idag är dagen då han låg i min mage för 11 år sedan och var beräknad att komma ut. Men det ville inte han, han stannade inne i tryggheten en vecka till. Den 9 Maj kom han. Lika mycket som det är underbart att tänka på det ger det mig magknip och ångest. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket varje dag.
Saken är det att det är inte bara så att man ska acceptera att han inte finns här utan även anledningen till att han inte finns här. Jag skulle vilja berätta från början vad som hänt men det kommer att ta flera dagar då det är psykiskt jobbigt.
Jag kan börja från början och berätta att jag förlorade min mamma 2003. Hon hade ett aneurysm, ett bråck på en artär i hjärnan. Mamma var fullt frisk och ma såg inte det på henne. Helt plötsligt från ingenstans brast detta och hon blev medvetslös. Skadorna i hennes hjärna blev så stora att min mamma blev hjärndöd. Hon låg i respirator och det var den som höll henne vid liv. Hennes liv var borta på ett halvt dygn. Så fort det kan gå och när Rasmus gick bort hade jag kommit en bit i mitt liv och bearbetat en hel del av sorgen efter henne. Jag hade inte och kommer aldrig att acceptera att hon inte finns med oss. Hon var min styrka. Tänk själv efter, vad gör du när livet känns jobbigt? Jo du ringer någon som står dig nära och pratar och hämtar kraft för att orka. Det gjorde i allafall jag. Och jag ringde min mamma. Kommer än idag ihåg hennes mobilnummer.
Med detta bakom mig förstod jag ganska så mycket när Rasmus dog, jag fattade innerst inne vad som höll på att hända men ville ändå inte förstå det.
Rasmus var en glad och omtänksam kille, han älskade att kramas och brydde sig om allt och alla. Han var aktiv och sprallig. Alla som kände Rasmus säger att han gärna hoppade upp i knät på folk och kramades. Han älskade att bli kliad på ryggen och det var det enklaste sättet att lugna ner honom om han var uppe i varv. Han var som alla andra barn i hans ålder. Han var i stort sett aldrig sjuk, han var som jag sa väldigt aktiv och hade massor av energi.
Rasmus var en lille och storebror som ALLTID skyddade sina systrar i alla väder. Idag kan mina döttrar mycket väl säga det han alltid sa: Rör inte mina syrror. Visst bråkade de som alla syskon gör men det var bara de som fick bråka, ingen annan fick bråka med dem. Då stod han där. Han var och är deras räddande ängel. Han är även min idag. Jag skulle vara hans räddande själ i hans liv, jag var det i 8 år. Den dagen han behövde mig som allra mest fanns jag inte där och det plågar mig och kommer alltid att plåga mig.
Jag känner att jag blir ledsen av att skriva detta så jag måste nog ta en paus. Jag kommer att fortsätta senare.
Tills dess får ni nöja er med en bild på honom...
Jag förlorade min son 2007. Han var 8 år gammal. Idag är dagen då han låg i min mage för 11 år sedan och var beräknad att komma ut. Men det ville inte han, han stannade inne i tryggheten en vecka till. Den 9 Maj kom han. Lika mycket som det är underbart att tänka på det ger det mig magknip och ångest. Jag saknar honom så fruktansvärt mycket varje dag.
Saken är det att det är inte bara så att man ska acceptera att han inte finns här utan även anledningen till att han inte finns här. Jag skulle vilja berätta från början vad som hänt men det kommer att ta flera dagar då det är psykiskt jobbigt.
Jag kan börja från början och berätta att jag förlorade min mamma 2003. Hon hade ett aneurysm, ett bråck på en artär i hjärnan. Mamma var fullt frisk och ma såg inte det på henne. Helt plötsligt från ingenstans brast detta och hon blev medvetslös. Skadorna i hennes hjärna blev så stora att min mamma blev hjärndöd. Hon låg i respirator och det var den som höll henne vid liv. Hennes liv var borta på ett halvt dygn. Så fort det kan gå och när Rasmus gick bort hade jag kommit en bit i mitt liv och bearbetat en hel del av sorgen efter henne. Jag hade inte och kommer aldrig att acceptera att hon inte finns med oss. Hon var min styrka. Tänk själv efter, vad gör du när livet känns jobbigt? Jo du ringer någon som står dig nära och pratar och hämtar kraft för att orka. Det gjorde i allafall jag. Och jag ringde min mamma. Kommer än idag ihåg hennes mobilnummer.
Med detta bakom mig förstod jag ganska så mycket när Rasmus dog, jag fattade innerst inne vad som höll på att hända men ville ändå inte förstå det.
Rasmus var en glad och omtänksam kille, han älskade att kramas och brydde sig om allt och alla. Han var aktiv och sprallig. Alla som kände Rasmus säger att han gärna hoppade upp i knät på folk och kramades. Han älskade att bli kliad på ryggen och det var det enklaste sättet att lugna ner honom om han var uppe i varv. Han var som alla andra barn i hans ålder. Han var i stort sett aldrig sjuk, han var som jag sa väldigt aktiv och hade massor av energi.
Rasmus var en lille och storebror som ALLTID skyddade sina systrar i alla väder. Idag kan mina döttrar mycket väl säga det han alltid sa: Rör inte mina syrror. Visst bråkade de som alla syskon gör men det var bara de som fick bråka, ingen annan fick bråka med dem. Då stod han där. Han var och är deras räddande ängel. Han är även min idag. Jag skulle vara hans räddande själ i hans liv, jag var det i 8 år. Den dagen han behövde mig som allra mest fanns jag inte där och det plågar mig och kommer alltid att plåga mig.
Jag känner att jag blir ledsen av att skriva detta så jag måste nog ta en paus. Jag kommer att fortsätta senare.
Tills dess får ni nöja er med en bild på honom...
Kommentarer
Trackback
