Saknad saknad och åter saknad....

Ja det är ett evigt saknande... Jag kommer att få sakna hela livet, kommer aldrig att träffa den jag saknar, inte i detta livet i allafall. Men jag tror själv att jag kommer träffa honom någon dag. Jag tror det och måste få tro det för att kunna orka igenom mina dagar. Jag har något att se fram emot, inte för att jag ser fram emot att dö men jag är absolut inte rädd för det. Rasmus klarade av det och det gör jag med. Det måste finnas något underbart på den andra sidan som gjorde att han lämnade oss. Eller som hans farmor sa, Rasmus var väldigt nyfiken och om det fanns något ljus i en tunnel så skulle han vara alldeles för nyfiken för att kunna nonchalera det.
Och det är sant han var MYCKET nyfiken.
Livet är totalt förändrat sen han gick bort och det kan ALDRIG bli som förr igen. Mycket har ändrats. Jag har ändrats, mitt liv har ändrats, barnen, tankar och värderingar. Men jag hade kunnat ändra på det utan att detta skulle behöva hända. Jag har skrivit mycket och tänkte att jag skulle lägga upp det här så att andra kan läsa det...

Till minne av min älskade son Rasmus Jonathan Larsson 990509–070705



 HAN VAR FÖR PERFEKT FÖR ATT FÅ VARA HÄR
Den 9 Maj 1999 klockan 9.09 föddes världens underbaraste kille. Min son. Han var 50 cm lång och vägde 3645 gram. Då visste jag inte att jag bara skulle få låna honom i 8 år och 1 månad och 26 dagar. Han döptes den 18 juli i St: Maria kyrkan i Ystad. Namnen han fick var Rasmus Jonathan Larsson. Då visste jag inte i heller att han exakt 8 år senare skulle bli begravd samma dag fast i Tomelilla Kyrka.

Jag har förlorat min son. Av anledningar jag inte kan förklara. Det är så sjukt. Det är inte meningen att man ska överleva sina barn.
Dagarna innan minns jag ganska så väl och nu har det gått snart en hel månad. Och allt är som i en dimma. En hel månad i dimman. Tiden har gått fort fast att en timme känns som ett helt dygn.
                                                                 

SISTA MINNET MED RASMUS

 Mina sista minnen med min son var söndagen den 1 juli. Han och hans syster Emelie hade åkt till sin pappa för att fira semester med honom i tre veckor. Det är lång tid utan barnen men för att det skulle bli rätt tidsmässigt med veckorna, Emelie och Rasmus bodde varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa, så var vi tvungna att göra så här. Vi hade pratat om att det var lång tid ifrån mamma och att det efter tre veckor hos pappa skulle bli tre veckor hos mamma och att det då skulle vara lång tid från pappa. Vi bestämde att eftersom vi inte bor så lång ifrån varandra så skulle vi "låna" dagar av varandra på semestern och barnen kunde ringa och komma till mamma och pappa när de ville.

Jag jobbade den kvällen, den 1 juli och var hemma vid 21.00 tiden. Vid 23.00 ringde Mattias, deras pappa och sa att Rasmus hade vaknat och varit ledsen, och det var väldigt ovanligt eftersom Rasmus inte var ett gnälligt barn. Han hade ont i sina ben, antagligen växtvärk. Jag fick prata med honom och frågade om han ville komma till mamma. Han svarade "ja". Jag kommer än ihåg och kan höra honom när jag frågade honom om han hade jätteont i benen och han svarade med gråten i halsen "ja".

Mattias och jag pratade om att han skulle komma hit. Eftersom Mattias skulle jobba på måndagen och inte kunde vara hemma så var det enklast om jag tog ut vård av barn och var hemma med Rasmus. Mattias körde Rasmus hit. Vi diskuterade om han behövde åka till akuten eller inte och kom fram till att jag skulle ringa sjukvårdsupplysningen först innan jag åkte in med honom i så fall. Jag kommer till och med i håg vad han hade för kläder på sig, han hade sina orange capribyxor på sig och en orange tröja, det passade så fint till hans extremt fina solbränna. Rasmus var ett barn som lätt blev solbränd och det var så vacker brun färg han fick.

Jag pratade med sjukvårdsupplysningen om vad det kunde vara och om det var lönt att köra till akuten. De svarade att det var mest troligast växtvärk och att det skulle säkert ta ett bra tag innan vi kom in till en läkare på akuten så det bästa var om det hjälpte med en panodil och om han fick sova lite och att vi ringde vårdcentralen dagen efter. Rasmus tog panodilen och somnade gott efter en liten stund.
 

Morgonen efter ringde jag till vårdcentralen och pratade med dem och de sa att det mest troligt var växtvärk och att vi skulle hålla koll så att det inte återkom för ofta. Jag och Rasmus åkte och lämnade hans systrar Josephine och Tindra på dagis. Vid det laget var det ingen fara med hans ben, han hade inte längre ont. Efter att vi lämnat flickorna åkte vi in på bageriet och Rasmus köpte två ostbullar som han tyckte om, vi skulle ha en mysig frukost han och jag och sen åkte vi hem. Rasmus och jag åt frukost och sen satt vi en stund tillsammans framför datorn och spelade. Efter ett tag blev det tråkigt så vi bestämde oss för att gå ut och klippa häcken vid uppfarten, med sax! Det tog lång tid men det kvittade eftersom vi hade god tid på oss och det var så mysigt att sitta där och prata om allt och klippa! Rasmus fixade så att radion kom igång. Rasmus var såå glad.

När klockan var två var det dags att hämta syrrorna. Vi åkte förbi Välabadet och Rasmus sa "Åh nu missar jag när fritids är på badet och badar". Jag skojade med honom och sa " Men Rasmus, vad ska du där och göra? Du kan ju inte simma".  Och Rasmus svarade "Men Anton kan simma sex meter". Jag svarade honom med en fråga " Rasmus, kan vi inte ha som mål denna sommar att du ska lära dig simma?" Mina barn har inte direkt varit intresserade av att simma och de har bara badat i poolen hemma eller vid nöjesplatser och där har jag eller pappa varit med dem när de har badat så jag tog chansen att få honom intresserad av att lära sig simma. Han svarade "ja" och sen var den diskussionen över. Jag önskar så och kommer alltid att göra, att detta var något jag sagt sommaren 2006 istället. Vi hämtade Josephine och Tindra.

När pappa kommit hem åkte jag bort med Rasmus till honom. I bilen berättade jag för Rasmus hur mycket mamma och pappa älskade honom och att mamma och pappa var vänner eftersom jag visste att det oroade Rasmus ibland och jag kände att det var viktigt att han visste det. Jag sa åt honom att det minsta lilla ont han kände så var det viktigt att han berättade det för mamma och pappa, bara för att försäkra mig om att han inte skulle bita ihop och gå runt med sin växtvärk.

Som vanligt var det puss och kram som gällde när jag lämnade honom och en slängkyss när jag körde iväg, han gav mig en och jag gav honom en och sen sprang han in till pappa. Det var det sista jag såg av min son i livet. Kommer ihåg allt hur klart som helst. Kommer till och med ihåg att vi spelade Skomakare Anton i bilen som Rasmus tyckte var så rolig att sjunga med mamma. Samma dag den 2 juli skickade Rasmus ett mail till mig på in Hotmail som han aldrig förr har gjort.

Det stod: Jag älskar dig.

Det har varit så många konstiga saker som har hänt den tiden innan och tiden kort efter. Nästan så att man tror att man har blivit knäpp. Saker som får en att tro att det var tecken som visade sig innan att något skulle hända med just Rasmus. Ska skriva om det sen.

 

På kvällen den 3 juli kom jag på att jag och barnen skulle åka till stranden i Nybrostrand där deras morfar bor och bada. Jag hade tänkt att vi skulle åka dagen efter och ringde till Mattias och frågade om barnen skulle följa med. Eftersom Rasmus och fritids skulle till Välabadet, som Rasmus så gärna ville så blev det bara Emelie som skulle med.

Vi kom överrens om att jag skulle hämta henne på förmiddagen. På kvällen såg jag att Rasmus loggade in på sin MSN. Jag pratade med honom lite och det är det sista som vi skrev till varandra som sitter kvar i minnet. Jag skrev att han skulle ha kul på Välabadet och att mamma skulle nanna för att jag var trött. Jag fick ett svar "Ja". Jag skrev godnatt och sov gott, älskar dig. Jag fick tillbaka en smilegubbe som skiftade till ett hjärta och dig efter.  Sen loggade jag ut. Det var det sista vi någonsin skrev till varandra på riktigt.

 Nu efteråt har jag skaffat en bok där vi skriver till Rasmus och jag hoppas i mitt hjärta att han sitter vid sidan om och läser det vi skriver till honom. Saknaden är så enorm. Man kunde aldrig föreställa sig att något sånt här. Att man skulle vara med om något som detta. Alltid annars har jag sagt att det är tur att man inte vet vad man väntar, men nu önskar man att visste för då hade man gjort annorlunda.


 

                             

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0