Fortsättning...
TIDEN DIREKT EFTER
Jag och Emelie åkte hem till min pappa och Karin. Vi skulle stanna där ett par dagar hade vi bestämt.
På eftermiddagen ringde jag till fritids och bad att få prata med någon av de som var med på badet med Rasmus. Jag hörde att hon som svarade frågade Anders, den ena av de tre om han kunde ta samtalet med Rasmus mamma. Men han hänvisade till Patrik. Patrik tog luren och jag sa:
– ”Jag vill veta vad det var som hände på badet”
Han svarade att när de hade kommit till badet hade de samlat alla barnen och berättat att de skulle vara på det grunda i bassängen. De hade satt sig ner på läktaren som är bredvid bassängen. De hade sett att Rasmus var på väg upp på trampolinen med en av Emelies kompisar. De hade sagt till varandra:
– ”Det var ju fan att Matte ska lura upp Rasmus på trampolinen”.
Då visste jag inte att det var den högsta trampolinen de pratade om. Men det var det fick jag reda på senare när jag pratade med Matte som också var den som först såg Rasmus på botten. Jag förväntade mig att han skulle säga något i stil med att det gick bort och tog Rasmus därifrån men det gjorde han inte, istället säger han att Anton H kom och sa att han skulle basta och de frågade om han klarade det själv. Patrik säger då att det finns tio minuter där de inte kan redogöra var Rasmus varit. Han säger att han ser Matte springa längst kanten och titta konstigt ner i vattnet och sen börja skrika på badvakten. Han hade tittat han med från sin sneda vinkel mot det håll Matte hade tittat och det så ut som där låg en flaska. Sen efter det säger han att han såg att badvakten hoppar i och ”så fiskar hon upp ett barn” Ett barn? Ja min Rasmus, och i mitt huvud fiskar man inte upp min son. Och han är dessutom inte vilket barn som helst utan min son. Patrik fortsätter med att berätta att det var Anders som kände igen honom. Anders hade varit framme och gjort HLR på honom. Patrik säger att ”ja detta kunde lika gärna ha hänt på klätterställningen” I mitt huvud säger jag att ”nej man drunknar inte på en klätterställning” men jag säger inte det utan är tyst för att jag inte vågar anklaga någon eller säga något som är dumt. Han avslutar samtalet med att berätta att Anders minsann inte kunde sova på natten för att han såg Rasmus ögon… Vad fan tror han att jag ser? Jag blev så ledsen för det han sa. Han säger också att han har varit så rädd att Mattias skulle komma ner och slå honom och att han tyckte att det var skönt att vi själv ringde.
(Jag och Rasmus har myskväll, Rasmus den viktigaste killen i mammas liv)
Allt var så overkligt. På kvällen låg jag och skrev till Rasmus. Jag hade så mycket känslor i kroppen att jag kände att jag var tvungen att få ut det. Emelie låg vid sidan om mig och läste det jag skrev. Plötsligt frågade hon:
– ”Mamma, tror du Rasmus kan läsa det du skriver?” Jag tittade på henne och svarade att ja det tror jag. Då svarade hon mig:
– ”Hinner han med att läsa det, du skriver ju så fort?” Jag kände att jag kom av mig och inte kom på mer att skriva så jag svarade Emelie att nu skulle jag ta en paus och då hann han. Sen somnade jag och Emelie. Emelie höll min hand och tryckte sig så tätt intill mig som det bara var möjligt. Hon kände sig tryggast då.
Vi försökte sova. Det var så svårt. Jag fattade inte att Rasmus var borta.
Dagen efter vaknade jag tidigt. Jag och Emelie gick ner och ut i uterummet. Där satt Emelie och filosoferade och plötsligt sa hon:
– ”Mamma, kan man bli ett djur i sitt nästa liv?” Jag log lite och förstod att hon menade Rasmus så jag frågade henne:
-”Är det Rasmus du menar?”
– ”Ja” svarade Emelie.
– ”Vad tror du då att han skulle bli för ett djur?” Hon svarade busigt:
– ”En gris mamma” och sen skrattade hon. Jag svarade henne:
– ”Nej men jag tror att Rasmus sitter här bredvid och tycker att du luktar som en gris eftersom du inte har duschat” Då skrattade Emelie. Vad jag inte förstod var att när jag tjatat på Emelie kvällen innan att hon behövde duscha och hon inte ville var att hon var rädd för vatten. Nu efteråt är det logiskt. När Emelie senare den veckan kom hem till sin pappa fattade vi det. Då vågade hon inte ens duscha själv utan att pappa var utanför dörren, och det var förstås pinsamt att säga det när man var hos morfar.
Vi fortsatte att prata om djurliv efter döden. Vi kom fram till att Rasmus var en ekorre. En ekorre för att de är såå grymt söta och för att de är snabba och kvicka och kan charma vem som helst.
ATT ÅKA HEM
Efter två dagar bestämde jag mig för att åka hem. Då hade jag ännu inte satt min fot innanför dörren där hemma. Och när jag kom hem… Vilken panik jag kände. Rasmus rum var såå tomt. Det var verkligen tufft att vara hemma men jag insåg att jag faktiskt var tvungen. Jag gick in i Rasmus rum små stunder och sen var jag tvungen att gå ut igen för jag klarade inte av att se alla leksaker och veta att min älskade son kommer aldrig att leka med dessa mer.
Efter att Rasmus var borta var det jättemycket att ta tag i. Vi var tvungna att hitta en begravningsentreprenör. Eftersom det bara finns en i Tomelilla tog vi honom. Vi fick sitta och planera hans begravning, psalmer och så vidare. Det var så tufft. Allt skulle planeras i minsta detalj.
Man fick planera hans begravning i huvudet. Det som var skönt var att det jag inte visste hur jag ville ha visste Mattias. Efter att vi hade varit hos begravningsentreprenören gick vi till en liten affär i Tomelilla som säljer Miranda nallar. Jag hann aldrig köpa en sån till honom när han levde så vi fick göra det nu. Han fick den största Mirandanallen i affären. Jag önskar att han fick se den när han levde så att jag fick se hans glädje.
Vi gick och köpte kuvert i blått och papper och en silver penna. Vi hade bestämt att vi skulle skriva vars ett personligt brev till honom och lämna på BIVA på söndagen så att Rasmus fick det med sig ner i graven. Jag skrev att vi kommer att ses igen. Frågan är bara när?
