Ett stort steg....
Jag har tagit ett stort steg som jag dragit på i snart 3 år. Jag har varit inne på Välabadet och framme vid den plats där de hittade Rasmus och suttit på kanten där han låg. Det gjorde ont, tårarna rann. Jag kände panik samtidigt som jag kände en underlig känsla av att Rasmus var där med mig, känslan av Rasmus skulle jag vilja känna 24 timmar om dygnet men panik känslan var inte skön alls, det var som att ta ett steg tillbaka. Jag är hel övertygad om att det var en del av min bearbetning, många går ju till den plats där allt hände men jag har inte gjort det och jag har känt att det var något jag var tvungen att göra för att helt kunna gå vidare. Jag behövde det. När jag gick där ifrån kände jag att jag ville stanna samtidigt som jag ville skrika och springa därifrån. Jag har äntligen fått lägga något på den exakta plats där det hände. Det har jag velat länge men jag har aldrig kunnat gå dit. Vet inte om det har varit feghet och rädsla för att möta känslorna som kommer där. I vart fall är det gjort och nu känns det som en lättnad, på något sätt känner jag mig starkare. Tror mer på mig själv och vad jag klarar av. Psykiskt kan jag vara mycket ostabil när det gäller Rasmus men inget kan bli värre så därför kan ingen trycka ner mig psykiskt, människor får säga vad de vill om mig och Rasmus, hur de spekulerar och vad de tycker och tänker, jag kan bli arg men jag tänker att de som inte vet något om saker och ting måste ju spekulera och gissa.
Idag har jag bara retat mig på människor som letar fel på sina barn, hade ett samtal med en kompis som berättade hur en annan väninna till henne alltid letade fel på sitt barn och som alltid gav barnet skuld för allt. Förstår inte hur såna människor är funtade, visst ingen är felfri men den kan ju inte i heller göra allt fel i heller. Jag vet hur hemskt det känns att hela tiden få försvara ens barn, att det var friskt, att det var som alla andra barn och kan därför inte förstå. Jag vet, och det gör väl mestadelen av föräldrar i alla fall jag att man vill inget hellre än att ens barn ska vara friskt och må bra och ha det bra, varför letar man då fel på sina barn?
Acceptera i stället att ditt barn är som det är på gott och ont, älska barnet för den den är, hitta inte på saker för att det ska vara "synd" om barnet och därigenom "synd" om mamman/pappan.
När man hela tiden hittar fel på sina barn och hittar sjukdomar på sitt barn, då är det inte barnet sm är sjukt... Det är föräldern... Jaja orkar inte reta mig mer, jag älskar mina barn och jag älskar hela människan, även deras fel och brister... Kanske inte älskar fel och brister men jag accepterar dem.
Nu ska jag göra mig klar för jobb, har två nätter till, trist att jobba just nu men det går, en period jag är inne i bara!
Ha det så bra och visa dina nära och kära att du älskar dem, en dag kan det vara för sent!
